Jag måste nog flytta rätt snart. Arrendet på gården har sagts upp och verksamheten läggs ner. Troligen blir det väl nya hästägare och nya hästar, men kanske inte just westernridning. Även om det blir westernfolk så är det inte säkert att jag sympatiserar med deras filosofi. Alltså är det dags för mig att dra vidare.
Det senaste året har varit slitigt och underbart. Jag har lärt mig massor. Egentligen vet jag inte om jag hunnit smälta det. Då behöver jag nog komma bort och bara ta det lugnt ett bra tag för att alla intryck ska sjunka in.
Egentligen skulle jag ha gått på en skola i höst, fast det var för få som sökte samma utbildning. Nu får jag helt enkelt vänta ett år till. På nåt sätt är jag inte så orolig över det faktum att jag snart är bostadslös. Jag kan alltid flytta hem till sydöstra hörnet av vårt avlånga land och bo där ett tag. Det känns inte så skrämmande längre. Lite trist bara nu när jag har så bra vänner här i stan.
Jag funderar lite på ett kollektiv som ligger på landet och som gärna tar emot en jycke och två kisar plus en halvgalen husse. Någon som känner till ett sånt ställe?
Jag orkar inte skriva något vettig. Bara gnälla över att jag inte kommer åt min hotmail och således inte msn… och framför allt inte adresserna till folk på msn. Skit. Verkar som att lösenordet blivit ogiltigt. De kan hjälpa mig genom att antingen skicka nåt mail om hur jag återställer lösenordet till min hotmail, som jag inte kan logga in på utan mitt lösenord — tack — eller så kan jag tala om vilken som är min favoritperson i historien. Öh, vem? Jag kan inte minnas att jag angett någon person.
Nu har jag min gmail istället, men jag saknar dem jag brukar snacka med… grrr
Jag behöver inte tänka så noga på att byta kallingar och duscha. Jag kan gå runt i mitt sunkiga och stökiga hus och fisa hela dagarna. Det är inte särskilt trevligt. Jag vill gärna lukta gott och ständigt vara iklädd sexiga — och framför allt rena — kallingar. Jag vill gärna att mitt hem ska vara skinande och helst slippa tävla med hunden om vem som fiser äckligast.
Nu är det läge att rycka upp mig och ta mig ut i världen igen. Mitt singlande har även inneburit celibat och det är rätt överskattat — om det nu ens är skattat alls. Jag är definitivt inte ute efter något seriöst. Jag är inte heller bekväm med konceptet one-night-stands, så jag vet inte riktigt var jag hamnar då. KK?
Det jag saknar mest är nog kontakten. Bara sitta i soffan uppkrupna brevid varann och känna varandras värme. Visst, jag har ju alla djuren, men en annan människa är något annat. Även om vi tar bort sexet. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt bekväm för att vara med någon ny främmande människa. Det är skillnad med folk som redan vet omständigheterna…
Jag gjorde en paus och kom precis upp från stallet. Det är nybörjarkurs och en söt tjej som är med… alltid lika trevligt. Har snackat med min kompis om det att spektrat på vad som är snygga tjejer har utökats rejält. Vet inte vad det beror på, för så desperat känner jag mig inte. Bara det att jag uppskattar många olika kvinnligheter eller vad jag ska kalla det. En feminin tjej som ändå tar för sig och vågar lite blir genast intressant. Däremot är jag inte så förtjust i klassisk skönhet där allt ska vara perfekta proportioner. Hellre något som skiljer sig. Men ändå finns det så mycket jag är svag för att nästan alla kan bli vackra i mina ögon.
Självförtroende är sexigt, men självsäkerhet (lätt förväxlat med självförtroende, men utan den inre säkerheten) är osexigt. Intellekt är viktigt, fast vi kan ju vara intelligenta på olika sätt. Jag ska nog börja ge lite komplimanger och se vart det leder. Det finns i alla fall kandidater där ute i stora vida världen. Den rätta/rätte tror jag inte på. Det finns så många människor och vi förändras ständigt så sannolikheten att vi bara ska fungera med en person hela livet är nog rätt minimal.
Igår var jag i staden och träffade ett gäng andra TS-killar. Jag känner dem inte, men jag har träffat alla tidigare. Några har jag träffat under flera år och någon har jag inte sett på ett par år. Det är kul att vi ändå ses ibland och håller kontakten med varandra. Vi brukar sparka boll i nån park på somrarna, men eftersom vi antingen är för få eller för dåliga (saknar bollsinne och kondition) brukar det sluta med att vi sitter i gräset och snackar.
Första gångerna jag var med var jag rätt osäker och rädd. Nu känns det bara fint. Jag vet mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag börjar också i större utsträckning bli bemött som mig själv av andra. Många av de andra killarna har också fått börja på T (testosteron alltså) och några är i princip klara (dvs de har snart fått sitt nya personnummer). De som inte kommit lika långt får stöd av oss andra och kan fråga om allt som är snurrigt. Allt är tyvärr snurrigt eftersom utredarna och alla andra som är knutna till TS-vården har så olika syn på saker och ting. Vi utbyter därför en hel del erfarenheter, så vi inte står handfallna när vårdpersonal behandlar oss konstigt.
Det här nätverket har räddat mig och gjort allt mycket lättare. Jag tror nog att jag inte är den ende som känner så. Vi är alla olika individer med olika stilar, personligheter och intressen, men på nåt sätt så delar vi en väldigt viktig del. Det går fort att känna sig hemma tillsammans och vara öppna. Vi har haft camp ett par gånger (med olika deltagare) och det som förvånar mig mest är hur snabbt vi liksom lär känna varann och hur nära vi kommer. Trots att några absolut inte är öppna i sitt vardagliga liv och några är egentligen blyga och tystlåtna i vanliga fall. Ibland är det nästan som att vi bara nickar i samförstånd utan att ord utbytts.
Ganska många (typ alla tror jag) av dem jag träffar har en rätt öppen syn på könsroller och en hel del kommer från flatvärlden. De har liksom jag gått ut på ställen med bara tjejer och haft förhållanden med flator. Kontakt med olika feminismer är oundviklig. Från radikalfeminst till biologist på en vecka! Nej, så illa är det inte, men på något sätt blir det mer tydligt att biologi spelar roll. Självklart kan vi inte bryta oss ut ur våra sociala konstruktioner och säga exakt vad som beror på biologi och vad som beror på hur folk behandlar en bara för att man är antingen tjej eller kille eller något däremellan/utanför ramen. Men biologin, i vårat fall de ändrade könshormonerna påverkar oss. Jag mår mycket bättre, är mer stabil i mitt humör, känner mig mer bekväm i min kropp (…samt mer sugen på att använda den) och det påverkar även min personlighet. Jag är fortfarande jävligt anti mot biologister som vill försöka hävda tokigheter som att biologin styr vårt handlande. Biologin styr våra kroppar (rent fysiskt) och till viss del vårat sinne (kemi…), men fortfarande har vi en hjärna med tankeverksamhet. Oavsett kön måste vi kunna använda våra hjärnor och bete oss civiliserat (vilket verkar vara svårare för den halvan av befolkningen som flyttat tankeverksamheten till ett annat organ).
Jag hoppas vi fortsätter använda våra erfarenheter från våra tidigare liv vilket gör oss till mer förstående män i framtiden. Kanske vi till och med kan lära lite vanliga bio-killar (de som är födda med XY och därmed rätt hormoner från början) ett och annat.
Nu när jag varit ledig en del så har jag kollat lite vloggar på YouTube. Rätt många FTM på andra sidan Atlanten som lägger upp vloggar så man kan se hur de förändras av hormoner och även bröstoperationer. Det jag reagerar på är att de ofta får väldigt märkbara förändringar på kort tid. Några efter så lite som tre veckor. Själv tycker jag knappt det hänt något alls på sju månader. I jämförelse alltså. Jag har ju skrivit upp en del saker här, så visst händer det. Fast fan vad slött det går.
De i USA måste tyvärr bekosta sin vård själva. När det gäller bröstoperationer så verkar det som att de ofta väljer det alternativet som ger omedelbart resultat. Vilket borde vara billigare, men sällan särskilt snyggt. Ändå blir jag avundsjuk då de kan ta av sig tröjan efter bara någon vecka. Då ser det bra ut förutom de enorma ärren under brösten… och det är ju tyvärr dem man får leva med sen.
Jag tyckte att det kändes lugnare med rätt hormoner i omlopp och en snygg överkropp kunde få ta tid, men nu när det är sommar så känns det hårt. Jobbigt också att inte veta när jag får komma in igen. Jag vill inte vänta en dag i onödan. Nästa sommar kommer jag kanske kunna ha bara t-shirt eller linne på mig. Än så länge får jag väl nöja mig med att det ser ok ut om jag har ett äckligt tajt linne under t-shirten.
Egentligen behöver jag inte vara så otålig. Nu är det faktiskt rätt sällan folk tror att jag är tjej. Men det klart att lite hår i ansiktet skulle kanske få mig att se lite mer vuxen ut. Om det inte vore för att jag är piercad och tatuerad så skulle jag antagligen max vara 13.
TV-shop är magiskt. Jag hatar det, men fastnar jävligt lätt vid alla dessa fantastiska prylar som man inte visste att man behövde, men nu när man vet att de finns kan man inte leva utan dem. Senast var det en stege som var 33 stegar i en. Självklart kunde den vikas ihop och knölas in på noll yta. Allt på TV-shop går att vika ihop och läggas under sängen. Det är jättebilligt också, bara några slantar i månaden. Som om det inte skulle vara nog så får man alltid supererbjudanden: tex några extra exemplar av samma pryl, ibland är de miniatyrer och mer mobila (och således ännu mer oumbärliga). Om man ångrar sig (varför man nu skulle göra det om produkten ens är hälften så bra som på TV) så går det hur lätt som helst att returnera den.
Jag har bland annat velat ha den uppblåsbara sängen som en björn kan sova på. Egentligen kanske jag bara vill ha björnen.
Äh, TV-shop är helt enkelt bara ett konstigt fenomen. Eller åtminstone konstigt att det överlever trots internet.
Här e vi allihop (den halvätna kanelbullen på databurken får väl representera mig). Jycken vart glad, trots den bistra uppsynen, när jag la ut hennes filt och hon äntligen fick sova. Kisarna tar det lugnt i sin lilla bur. Det är bara läskigt när vi är ute och går bland bilar och oljud. Då sitter de och kurar lite.
Jag mår apilla och hoppas bara att tåget hinner fram i tid. Det finns 12 minuters marginal, men nu är vi 15 minuter sena. Vi har tyvärr inte så mycket tid på oss att köra in den kvarten, så jag är väl rökt. Får åka nattbuss och sen taxi eller gå en timme med kattbur och rygga.
Hemma i söder hände inte mycket. Jag har mest sovit och de stunder jag varit vaken har jag mest ätit och sedan vilat eftersom jag blivit så mätt. Ganska skönt, fast nu hoppas jag att jag kommer orka göra några fler knop annars blir det inte mycket gjort hemma i skogen.
Nu ska jag ladda mig inför sista etappen. Lyssna på musik och blunda, tänka på annat än att tåget rör sig och att jag är äckligt spynödig.
Allt har varit helstressigt, fast egentligen inte, men så fort jag har mer att göra än gå upp och äta så får jag lite panik. Nu är tävlingshelgen (kan hända att jag återkommer om det, ha tålamod mina vänner) över och jag sitter på tåget på väg söder ut. Min mamma ville ha hem mig till midsommar. Vi sågs ju senast i februari då läget var allt annat än avspänt.
Nu har jag i princip ingen möjlighet att rymma hem tidigare. Jag blir tvungen att konfrontera folk där hemma som inte har en blekaste aning om vad som hänt mig det senaste halvåret. Spännande, eller kanske mest skrämmande. Borde nog ha gett dem lite betänketid, men jag vet inte hur och vad jag ska säga. Nu kommer det antagligen upp av sig själv, för det känns osannolikt att ingen märker nåt. Jag har trots allt gått upp minst 5 kg muskler och totalt ca 8 kg sen jag såg dem sist. Framför allt är rösten bra mycket lägre nu.
Som sagt, spännande. Samtidigt panik. Fast det ska nog gå bra. Jag peppar mig själv.
Det har nu gått mer än åtta veckor sen jag opererades. Jag får alltså röra mina armar så mycket jag vill och jag behöver inte gå lindad dag och natt. Lägligt nu när det är varmt. Tyvärr har jag fortfarande skitstora bröst. Om jag inte ha binder (i form av nylonigt och äckeltajt linne) så sticker de ut som fan. Nästan som att de växer så fort jag ger dem en chans att lufta sig ute i det fria. Vet inte om det bara är inbillning. Det känns iaf så.
Inget annat som händer. Mina t-shirts blir mindre och mindre — eller knappast så att de krymper, men jag verkar växa åtminstone. Kroppen formas om sakta och blir mer normal. Lite starkare och bättre kondition. Det är inte konstigt om konditionen förbättras nu när mitt blodvärde är på rekordnivå.
Annat läge är min dygnsrytm. Den är fullkomligt orytmisk. Jag kan inte vända tillbaka. Tycker jag borde lägga mig vid tolv och upp vid åtta. Borde vara kaksmula (vet inte vad piece of cake blir på svenska), men tydligen inte…
Nu har jag sjukt mycket saker att göra. Jag kan inte slappna av en sekund. Min psykolog har skickat med mig papper om medveten närvaro. Hon tycker visst jag ska bli lite mer zen eller nåt. Det knäppa är att när jag ska fokusera på vad det nu än är jag ska fokusera på så tänker jag ju bara på henne istället. Kanske hormonerna som spelar mig ett spratt… Fast det är inte så (även om hon är rätt snygg, men det är de allihop — chixen alltså). Tänker mest bara på vad hon sagt om uppgifterna, hur jag ska göra.
Medveten närvaro handlar om att fokusera på en grej och använda alla sinnen utan att tankarna flyger iväg på annat håll. Meditation skulle man kunna kalla det.
“Vi kan styra det vi uppmärksammar och på så sätt kan vi också styra våra tankar, känslor och handlingar.” (källa)
Jag kan dock inte styra något alls… allra helst inte då jag verkligen försöker. Det kommer en miljon tankar och bombaderar mig. Dessutom ska man slappna av i kroppen och då får jag spring i kroppen och den måste börja skutta runt och vifta på allt som går att vifta på.
Nu sitter jag ju stilla, men inne i mig rör sig allt i överljudshastighet. Svårt att gå och lägga sig då. Svårt att vara här i nuet, när jag tänker på att imorgon ska jag upp tidigt (egentligen inte förrän 9) istället för att vara här och nu och göra mig iordning för sängen…
Jag gör väl ett försök. Godnatt folks!
(förresten så försökte jag slappna av och ligga och lyssna på ljud någon morgon (fm egentligen), men då somnade jag bara om varenda gång)
När jag kollade runt lite på min blogg fick jag själv uppfattningen att jag bara käkar kladdkaka och softar hela dagarna. Så är det ju knappast, även om en och annan kladdkaka slinker ner såklart. I torsdags kväll efter att jag rullat ut gräs så tog jag en prommenad längs en stenstrand mitt i natten tillsammans med jycken. Vi var helt själva och mötte inga människor på en dryg timme. Sånt gillar jag. Det är frihet på något sätt. Som att hela stranden är där bara för mig.
Jag bodde 50 mil längre söder ut mina första 20 år och då var det också kustlandskap. Havet (eller Östersjön i mitt fall) är något jag antagligen inte skulle kunna leva utan. Vågkluck och havsbris måste finnas nära. Då känner jag mig hemma och blir lugn inombords. Spelar nog ingen roll om det så är på andra sidan jordklotet, bara det är vatten.
Idag (som nu hunnit bli igår…) tog jag mig till slut ut med pållen och min lilla jycke hängde på. Jycken brukar tycka det är lite trist att hänga med eftersom det blir mer grusväg, större stigar och enligt henne överdrivet högt tempo. Hon vill liksom gå runt och nosa och springa hit och dit. Idag gick det i alla fall superbra. Vi red ner till havet där hon fick bada och pållen drack en liten slurk. Det var inte många människor ute trots det somriga vädret. Som tur var fanns det en gubbe ute i en trädgård när jag behövde fråga om vägen. Annars var det mest rådjur i skogen.
Så alltså, när jag inte ligger å latar mig i soffan, sover eller käkar kladdkaka, så är jag en riktig frilufsare (har aldrig fattat varför det kallas frilufts- nånting… frilufs passar bättre på mig).
Måste bara skriva lite om själva bloggandet. Jag känner att jag varit rätt prestigelös och bara skrivit för min egen skull. Typ lite överflödiga tankar som behöver rensas ut, samt en och annan sak som behöver kommas ihåg.
Nu har jag börjat kika på statistiken och inser att det är flera personer som antagligen återkommer hit, för det är ungefär lika många varje dag. Genast känner jag pressen. Nu förväntas det säkert att jag ska skriva något varje dag. Det kommer sannolikt inte hända, men ändå, vilken press.
Jag inser ju att det finns rätt många knep som ska bemästras för att få många läsare. Det är inte bara intressanta texter, utan länkar hit och dit och pingande. Sen att själv vara aktiv och kolla bloggar kors och tvärs. Sånt pallar inte jag. Fast visst finns det några bloggare jag fastnar hos… men inte som att jag ser det som en plikt eller för att ragga läsare till mig själv. Dessutom verkar det vara viktigt med spännande rubriker och olika utmaningar. Jag satsar på att hålla mig undan sånt och gärna komponera extra trista rubriker. Då vet jag iaf att de som ändå kollar in antagligen inte gått på nåt trick.
Ändå kul att några hittat hit trots mitt oknepande och mossiga rubriker. Hoppas jag lyckas skriva nåt intressant emellanåt så ni inte blir allt för besvikna.
Gräs på rulle. Jag antar att de flesta känner till fenomenet. Jag kände till det, så när jag blev tillfrågad om jag ville komma ut till en herrgård och lägga ut några rullar, tackade jag ja. Det var ungefär som att lägga golv förutom att det var gräs. Raka rader. Knipa ihop skarvarna, skuffa in jord under om det uppstått gropar (typ ett fotavtryck) och skära till ytterkanterna. Bråttom är det också för gräset är hoprullat samma dag och börjar kompostera när det står framme i solen — luktar gammal unken kossa typ.
Jag blir rätt lätt fascinerad av sånt här. Tänk att man kan ta en gräsmatta, rulla upp den på rullar, skicka iväg den och lägga ut någon annan stans. Vilken idé! Typiskt västerländskt att inte orka vänta på att en massa frön ska ta sig. Tre veckor tar det väl ändå innan det går att köra med gräsklipparen (sån man sitter på alltså). Tre veckor och en jävla massa vattnande. Men det är det tydligen värt, för grönt blir det och rutigt.
mm… så jävla gott. Jag tror den blev extremt lyckad denna gången också. Hemligheten är en massa choklad! Jag förstår inte varför det där pillret, som gör så att man får i sig allt man behöver samtidigt som man gör sig av med överskottet, inte finns. Jag har iaf inte hört talas om det. Bara en idé från mig. Då skulle vi inte behöva få tjocka magar eller undernärda människor. En tablett om dagen! Innehåller allt! Då kan vi äta när vi har tid och lust och precis det vi är sugna på.
Nu har jag fått diagram på min röst. Intressant, fast jag har undrat rätt mycket varför jag ska gå till en logoped. Tydligen är min pubertet något komprimerad och stämbanden tjockar visst på sig väldigt fort. Vilket jag fick bevis på igår. Om jag blir ansträngd av att tala mycket så kan jag få tid hos logopeden och få göra övningar. Det känns något överdrivet, men jag kunde gott behöva lära mig bemästra min röst. Det har aldrig funkat förut.
I alla fall, rösten har ändrats. [För er icke naturvetare: ljudet mäts i Hz och dB. Hz är antalet svängningar (alltså hur stämbanden vibrerar) -- många svängningar blir pipiga toner och få blir basiga toner. Ljudstyrkan är dB och när jag försöker låta starkt är det svårare att få till en bas tex. Logopeden talade om att kvinnor brukar ha en röst runt 200 Hz och män runt 100. Om min röst sänktes till ca 150 Hz så skulle jag troligen ha en röst som uppfattas som manlig.] Närmare bestämt har den sjunkigt med ca 60 Hz. Medeltalet när jag talade utan påverkan av testosteron var 192 Hz. Nu ganska precis sex månader senare låg medeltalet på 128 Hz. Min mörkaste ton förut låg på 138 Hz mot 78 nu!
Det konstiga är att jag märkte lite att rösten började ändras där i februari och sen att några av mina ljusa toner försvann eller blev förvandlade till krax. Därefter har jag inte direkt märkt nåt. Tycker väl att jag låter som vanligt, men ack så fel. Jag har ju rätt mörk röst. I stil med en ung kille, vilket är högst passande. Jag ser ju fortfarande ut som 13… eller på sin höjd en underutvecklad 15-åring. Början till moppefjun på överläppen, men mer än så är det inte. Kombinera det med att jag är extremt kort och klen! Då är rösten verkligen mörk.
Jag kommer bli kallad en gång i halvåret i ca 2 år för dokumentation. Jag misstänker starkt att de utför hemlig forskning på oss — freaks. Tydligen är det mycket troligt att rösten fortsätter sjunka lite och framförallt stabiliseras. Det ska bli kul att höra. Jag fick ju lyssna på inspelningen från i höstas kontra den jag gjorde nu. Galet! Det var två olika personer! Fast jag har juh samma dialekt och sätt att prata på, men ändå sån enorm skillnad! Det var inte förrän jag lyssnade som jag verkligen förstod.
Det är alltså inte konstigt om jag nu faktiskt uppfattas som kille av de flesta jag möter ute i vida världen. De jag känner har väl också börjat greppa vad som händer. De jag pratar med ofta märker dock lika dåligt som jag själv röstförändringen, så det är främst bland främmande folk som jag kan se om jag “passerar” som kille.
Kanske min morsa inte varit så fel ute alla dessa år. Jag kommer nämligen ihåg att hon läste en del böcker innan jag ens var fem år om “jobbiga” barn. Hon har misstänkt rätt länge att jag har någon mildare form av ADHD. Det var inte förrän min senaste psykolog nämde att hon fick dessa vibbar av mig som jag började haja till. När jag träffade henne igår så pratade vi om det igen och hon tyckte jag skulle läsa lite om det för att se om jag kände igen mig.
Jag vill helst inte läsa om olika sjukdomar för jag blir bara hypokondrisk eller kanske mest orolig. Nu tyckte visserligen min psykolog att det kunde vara bra. Ifall jag kände igen mycket så kunde hon hjälpa till att få igång en utredning så att jag skulle kunna få mer passande medicinering. Det verkade inte så dumt så nu googlade jag lite.
Det var första testet. Expressen hade ett väldigt kort test som jag ärligt svarade ja på fem av sex frågor. Nu har jag läst i sjukvårdsrådgivningen också, fast jag tycker det stämmer lite sådär. Eller rätt mycket kanske. Äh, svårt och veta och jämföra sig själv med andra barn. Jag minns inte allt ju och det jag minns är ju från min egen synvinkel i den åldern jag var då. Fast det som står om vuxen stämmer nog.
Tja, det blir väl till att utredas mer. Vore ju skönt att kunna må bra och få saker gjorda utan allt kaos.
Ja nu vet jag åtminstone att jag kan känna smärta. Inga problem där alltså. Däremot finurlar jag fortfarande på varför smärtan uppstod. Kanske ska nämna att det är höger fot jag pratar om. Runt hälen, under fotknölarna och fram på vristen.
Det började ömma när jag var ute i skogen till häst och hade foten i en stigbygel. Sen gjorde det mer ont när jag tog ut några hästar i hagen. Därefter satte jag mig på en pall i stallet och tog några djupa andetag innan jag gick mina 50 meter hem, haltandes. Väl hemma i soffan hade jag så pass ont att jag inte riktigt visste vart jag skulle göra av foten. Ringde min mor som brukar veta vad som ska göras och hon sa till mig att kyla ner foten och linda den. Sagt och gjort.
Efter att jag lindat smärtade det så in i helvete att det var jobbigt att andas. Tog två panodil och gick och la mig. Vaknade några timmar senare och tog två tabletter till och lindade om foten, som vid det här laget hade svullnat upp något. Den var ungefär jämntjock runt fotknölarna så de inte längre skymtades bakom svullnaden.
Blev väckt av mobilen 7:45 men somnade om ganska snart då jag inte längre hade ont. Vid 12:30 var jag på benen igen. Hämtade kryckorna, som jag varit tvungen att betala 100 spänn för (vägrade lämna tillbaka dem i ren protest), sist jag inte fick gå på min fot för ett par år sen. Har hoppat runt hela dan. Foten är lite tjock, men ingen mer smärta, tack och lov. Får väl ta det lugnt några dar till.
Fortfarande helskumt att jag inte vet vad jag gjort. Ibland får man ju rätt brutala blåmärken som man inte kommer ihåg vad man slagit i, men att någon lyckas stuka foten utan att minnas när och hur… Det har jag inte hört talas om. Jag har varit extremt nykter de senaste tio åren kanske bör tilläggas.
