äggplockning

Nu minns jag en av sakerna jag funderat på. Jag hade bara förträngt funderingen. Alltså vill jag någonsin nödvändigtvis ha biologiska barn? Gör det något om min del av släkten dör ut med mig? Min kära moder verkar vara lite bekymrad över det faktumet, men i så fall är det nog inte första gången jag gör henne besviken. Det verkar som att det är barns uppgift att göra sina föräldrar besvikna och föräldrars uppgift att ha ouppnåeliga förväntningar på sina avkommor.

Ja, nu kanske någon undrar varför i helvete detta kommit till att bli en fundering. Om ni läst tidigare inlägg så vet ni lite mer om mig och då vet ni att jag är en kille med kvinnlig fysik. Mina inre fortplantningsorgan består med högsta sannolikhet av livmoder och äggstockar. Jag kan ganska enkelt dra den slutsatsen eftersom mitt yttre har till stor del liknat den halvan av befolkningen med dessa fysiska egenskaper. Dessutom togs det blodprover på mig i höstas och då konstaterades att mina hormonnivåer var fullt normala, om jag vore en kvinna.

Då jag nu kommit en bit på väg och känner att jag vill göra mig av med dessa onödiga delar rätt kvickt så är sterilitet oundvikligt. De flesta människor kanske inte behöver reflektera över detta. Möjligen då maskineriet strular. Jag är tvingad att antingen svälja min stolthet och leva ett lögnaktigt liv som kvinna och få hem adresserad reklam för folk som lider av månatliga blödningar, eller kastrera mig! Lagens långa arm har nått mig. Den vinglar fram igenom labyrinter av högtravade ord och den kommer kanske åter ändras igen i sommar.

I vilket fall så är summan av det hela att jag inte kan få biologiska barn — om jag inte förnedrar mig genom ett antal undersökningar och hormonbehandling (med läskiga äggframkallande hormoner). Om jag gör det så finns det en chans att plocka ut några mogna ägg och frysa dem. Så där skulle de alltså vara sparade i en biobank i fem år. Om jag under den tiden vill ha barn, har en partner (med intakta kvinnliga organ) eller annan villig surrogatmamma, så kan de hjälpa mig med kontakter i utlandet (förslagsvis Belgien) där de tillåter surrogatmödraskap.

Varje ägg de lyckats plocka motsvarar en chans. Det är ju inte ens säkert att jag är fertil (jag har ju aldrig blivit med barn tidigare…). Det är inte ens säkert att det funkar av massa andra anledningar. Egentligen är det inte alls så ovanligt med infertila män i vår värld. Det är ingen katastrof, i alla fall inte hur jag ser på det nu. Jag tänker att jag kanske kan ändra mig. Jag kanske tycker det känns viktigt att få avla fram en delvis kopia av mig själv om fem år av någon jävla anledning. Hur ska jag veta det nu?

När jag äntligen tagit kontakt med fertilitetsenheten och var där för att få information så fick jag en strålande lösning. När jag ändå öppnas upp för att kasta bort alltihop så kan de skicka dit en tekniker (det var överläkarens ord) som tar hand om mina äggstockar. Helst av allt ville hon nog att de skulle gå till deras forskningsprojekt, för jag såg hur det lyste och tindrade i hennes ögon när hon pratade om det.

Kruxet, för givetvis var det ett krux, var att de fortfarande inte lyckats få ägg att mogna utanför kroppen. Det hade lyckats på någon då de opererat tillbaka äggstocken och hormonbehandlat samtidigt. Vilket gjorde att läkaren rekomenderade äggplocksalternativet. Att spara mogna ägg var säkrare.

Jag gillade ändå den metoden som inte gjorde det jobbigt för mig. Jag skiter i om det inte är ett säkert sätt. Tror jag ska göra så och då sparar jag en äggstock till mig själv och donerar den andra till deras forskning. Deras forskning kan göra det möjligt för unga kvinnor som fått cancer och tvingas ta bort äggstockarna att få biologiska barn ändå.

Ytterligare ett problem är att lagen i nuläget gör att jag förlorar rätten till mina ägg om jag ändrar mitt juridiska kön. Förhoppningsvis blir det en ny lag i juni då vi får spara könsceller. Vi får fortfarande inte använda dem i Sverige, men ändå. Nästan vänligt och tillmötesgående.

Samtidigt som jag funderat på min möjlighet att få biologiska barn så filosoferar jag över etiken. Är det verkligen rätt? Ska vi experimentera på detta sättet? Kanske borde vi skaffa barn på ”gammalt hederligt vis” eller låta bli. Det finns trots allt en massa barn som behöver bra föräldrar. Skulle jag ens någonsin kunna bli en bra förälder? Jag vrickar hjärnceller av allt filosoferande. Jag tycker på nåt sätt att det är något fint det där att folk kan vara kära och helt plötsligt har det skapats nytt liv. Väldigt fascinerande samtidigt som det är så basic det kan bli.

Input — please!