Låt mig va!

Varför känner jag mig angripen? Jag står inte och sparkar omotiverat på tunnelbanna. Inte spottar jag nämvärt heller — ens utomhus. Varför finner jag mig då i en försvarsposition så fort det handlar om grabbar som beter sig illa? Det är faktiskt inte jag. Lika lite som det är hon när någon brud får fnatt och beter sig illa på allmän plats. Ändå är det som att jag försvarar dem. Jag gillar ju inte heller deras beteende. Kanske inte stör mig så mycket heller, men för den sakens skulle gillar jag det inte. Visst skulle jag säga ifrån om det nu var så att det störde mig att ett gäng grabbar stod och mätte manlighet med varandra. I min värld är det inte fråga om manlighet. De är bara mesiga. Försöker hävda sig när de egentligen är små fluglortar.

På något sätt försöker jag leta efter förklaringar till varför de beter sig som de gör. Som att förklaringen på något sätt skulle ta ansvar och skuld ifrån dem. Så är det ju inte. De bär ansvar för sina egna handlingar även om de är i en grupp. Jag umgås inte med killar som beter sig så. Jag vill inte ha något med dem att göra. Ändå verkar det som att jag blir hopbuntad med dem. Det är väl det som sätter mig i försvarsposition. Knäppt, för jag bär inte större ansvar för deras handlingar än någon annan. Trots det känner jag att jag ska agera och vara någon slags kämpe som alltid säger ifrån. Alltid gör det rätta.

Jag vill ju bara vara. Bara vara ifred. Bara vara jag. Vara med vänner. Ibland vara löjligt grabbig och ibland löjligt löjlig, men ändå jag. Hur svårt kan det vara?

Låt mig va!