snowboard

Is da shit. Nä, det är det nog inte, men kul var det i alla fall. Vi tog ju en dag i Kungsberget när de hade premiär, men då var jag missnöjd med min åkning. Sen försökte jag förlåta mig själv eftersom jag åkt så lite under så lång tid (två och en halv vecka på tio år). Nu var vi i Orsa och åkte i fyra dar och de två sista dagarna kändes det lite som att jag faktiskt kunde åka igen. Jag fegar fortfarande ibland, men i flackare backar så ligger jag åtminstone på skär hela vägen ner. Härligt med fartvind. Sen inser jag ibland att om jag ramlar i den här farten bryter jag ihjäl mig. Då är det bara att tänka att vad som än händer stå på brädan för i helvete. Än så länge har det fungerat bra.

Nu är jag tillbaka i huvudstan och saknar redan backarna. Jag vill inte vänta fyra år till på att åka igen. Fast det kommer jag antagligen inte behöva. Vi kommer nog ta en sväng till Kungsberget igen och jag får låna bräda så jag slipper hyra.

Livet i övrigt kunde ju vara mer strukturerat, men jag vet liksom inte hur jag ska göra det. Jag försöker bara ta en sak i taget. Det mesta känns bara som att det är bortom min kontroll. Jag bara går och väntar på att det ska lösa sig på ett eller annat sätt.

Nu är det dags att fortsätta min challenge!