nyopererad

Mastektomi nummer tre. Det tog ungfär 11 månader, men nu tror jag nog att jag ska kunna gå runt i t-shirt relativt avslappnat i sommar. Bar överkropp blir nog nästa sommar, men då har jag tid på mig att skaffa mig magrutor.

Jag måste gå runt med kompression i fyra veckor. Både dag och natt. Det är det som är jobbigast. Själva opererandet är inte så jobbigt. Igår var jag mest borta hela dan trots att de opererade mig på morgonen. Idag är jag väl lite trött, men inget ont eller så. Fast så här i efterhand så skulle jag nog välja de stora ärren precis under bröstmuskeln och bara en operation. Möjligen en ärrkorrigering efter det, men inte mer. Nu tar det ju tid. Allt ska läka ihop ordentligt innan man får komma in igen. Denna gången får jag vänta på återbesök tills i höst. Det blir hårt att vänta så länge.

Samtidigt som jag kommit så långt på så kort tid så har jag aldrig riktigt känt mig så fast på samma ställe. Jag har liksom känslan att jag vill få det här avslutat innan jag orkar börja på något nytt. Jag försöker jobba med mig själv och må bra. Bara det att få ångest/oro under kontroll tar upp väldigt mycket av min energi. Sen behöver jag bättre självförtroende. Det kommer ju lite då och då när jag lyckas med saker jag företar mig.

Jag ska nog försöka skriva ner mer här. Alltid när jag går runt och gör något annat som inte tar upp så mycket hjärnkapacitet så kommer det en massa tankar. Problemet är att jag glömmer bort det i samma sekund som jag tänkt det. När jag väl sitter vid datorn känns huvudet tomt. Eller så överfyllt att inga tankar är i hela meningar, bara ett virrvarr där inne.

lägeskoll

Året som gått skulle lika gärna kunna vara tio år eller mer. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan greppa det. Från ett långt förhållande till singel till något slags helt annat förhållande på distans. Jag har gått ifrån att jämt och ständigt bli tagen för att vara tjej, till att bara vara vilken kille som helst. På nåt sätt var det inget jag kunde föreställa mig innan det faktiskt hände. Visst passerade jag ibland innan testo och visst tog det inte särskilt lång tid innan jag fick en röst som snabbt talade om att det var en kille som snackade. Sen tog det ett tag till innan jag själv förstod att så verkligen var fallet. Jag har varit inne på två operationer och tagit bort merparten av det som var tjejbröst. Det som är kvar kan jag på nåt sätt ändå förlika mig med. Snart ska jag in igen så jag hoppas att de snart blir klara. Även om det allt som oftast ser ok ut med t-shirt så vill jag kunna ta av tröjan om jag blir varm eller får lust av nån anledning — utan att det ser helkonstigt ut. Det känns inte omöjligt att det kommer bli rätt bra. Jag hade inte vågat hoppas innan.

Det gick ju lätt att summera det viktigaste på några få rader, men det är faktiskt ganska stora grejer. Jag har fortfarande inte landat. Vissa saker, som det faktum att jag har haft mens! Ja, det är sant. Jag hade det. Nu känns det så avlägset och konstigt att jag inte ens fattar att jag någonsin lidit av det. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jävla bra det är just nu. Fortfarande osäker, ångest och sånt skit, men på något sätt ändå oftast under kontroll tycker jag.

Jag är inte heller bostadslös längre, men en friggebod utan möbler kanske inte riktigt kan räknas som ett hem heller. Det är åtminstone varmt och jag har knappt tid att vara där. Är ute med hästarna eller hundarna. Finns inte brist på saker att göra här på landet.

osmidig

Ibland är jag osmidig. Ibland är jag ännu osmidigare. Jag misstänker att jag nyligen slog nytt rekord i osmidighet. Jag ångrar det inte men det var antagligen något av det lägsta jag gjort. Det positiva är väl att nu vet jag det. Jag fick perspektiv på ett och annat. Inget slår egna erfarenheter när det gäller att komma till insikt. Tråkigt bara om det sker på bekostnad av andra.

Snart åker jag till mitt nya hem. Jag hoppas i alla fall att det kommer kännas som ett hem. Det blir boende och mat mot att jag arbetar på gården. Bra deal i väntan på att jag ska bli klar med mina operationer och få mitt nya personnummer. Vilket tyvärr drar ut på tiden. Det som skulle vara en rutinoperation som bara vara att boka in kanske inte blir av förrän i sommar, eller i höst om jag ska försöka översätta deras språk till verkligheten.

Låt mig va!

Varför känner jag mig angripen? Jag står inte och sparkar omotiverat på tunnelbanna. Inte spottar jag nämvärt heller — ens utomhus. Varför finner jag mig då i en försvarsposition så fort det handlar om grabbar som beter sig illa? Det är faktiskt inte jag. Lika lite som det är hon när någon brud får fnatt och beter sig illa på allmän plats. Ändå är det som att jag försvarar dem. Jag gillar ju inte heller deras beteende. Kanske inte stör mig så mycket heller, men för den sakens skulle gillar jag det inte. Visst skulle jag säga ifrån om det nu var så att det störde mig att ett gäng grabbar stod och mätte manlighet med varandra. I min värld är det inte fråga om manlighet. De är bara mesiga. Försöker hävda sig när de egentligen är små fluglortar.

På något sätt försöker jag leta efter förklaringar till varför de beter sig som de gör. Som att förklaringen på något sätt skulle ta ansvar och skuld ifrån dem. Så är det ju inte. De bär ansvar för sina egna handlingar även om de är i en grupp. Jag umgås inte med killar som beter sig så. Jag vill inte ha något med dem att göra. Ändå verkar det som att jag blir hopbuntad med dem. Det är väl det som sätter mig i försvarsposition. Knäppt, för jag bär inte större ansvar för deras handlingar än någon annan. Trots det känner jag att jag ska agera och vara någon slags kämpe som alltid säger ifrån. Alltid gör det rätta.

Jag vill ju bara vara. Bara vara ifred. Bara vara jag. Vara med vänner. Ibland vara löjligt grabbig och ibland löjligt löjlig, men ändå jag. Hur svårt kan det vara?

Låt mig va!