Varför känner jag mig angripen? Jag står inte och sparkar omotiverat på tunnelbanna. Inte spottar jag nämvärt heller — ens utomhus. Varför finner jag mig då i en försvarsposition så fort det handlar om grabbar som beter sig illa? Det är faktiskt inte jag. Lika lite som det är hon när någon brud får fnatt och beter sig illa på allmän plats. Ändå är det som att jag försvarar dem. Jag gillar ju inte heller deras beteende. Kanske inte stör mig så mycket heller, men för den sakens skulle gillar jag det inte. Visst skulle jag säga ifrån om det nu var så att det störde mig att ett gäng grabbar stod och mätte manlighet med varandra. I min värld är det inte fråga om manlighet. De är bara mesiga. Försöker hävda sig när de egentligen är små fluglortar.
På något sätt försöker jag leta efter förklaringar till varför de beter sig som de gör. Som att förklaringen på något sätt skulle ta ansvar och skuld ifrån dem. Så är det ju inte. De bär ansvar för sina egna handlingar även om de är i en grupp. Jag umgås inte med killar som beter sig så. Jag vill inte ha något med dem att göra. Ändå verkar det som att jag blir hopbuntad med dem. Det är väl det som sätter mig i försvarsposition. Knäppt, för jag bär inte större ansvar för deras handlingar än någon annan. Trots det känner jag att jag ska agera och vara någon slags kämpe som alltid säger ifrån. Alltid gör det rätta.
Jag vill ju bara vara. Bara vara ifred. Bara vara jag. Vara med vänner. Ibland vara löjligt grabbig och ibland löjligt löjlig, men ändå jag. Hur svårt kan det vara?
Hade en idé. Trollhares inlägg ”Diagnos: Frisk” ledde till en diskution som inte riktigt ryms i kommentarsfältet. Nämligen den om ts (transsexuella) och underlivsoperationer. Det finns inga krav på att ts, varken MtF eller FtM ska göra något åt sina könsorgan. Det märkliga är att det inom gruppen av ts finns några som verkar ta illa upp eller på något sätt motsätter sig dem som undanber sig att korrigera just sina könsorgan. En kan ju tycka att de som tillhör denna minoritet kunde vara öppna och tillåtande individer och att de skulle ha förståelse för folk i samma båt så att säga. Så är det inte. Det finns dem som tycker sig stå över och som också gärna kallar sig ”genuina” ts.
Jag har själv inte gjort någon undersökning på området, så allt jag skriver är skvaller, hörsägen, ordbajs eller vad ni nu vill kalla det. Vad jag tycker mig kunna skönja är dock att MtF oftare ser ut att ha den här smalare synen på ts och vad som bör vara ”rätt” behandlingsväg. När jag började umgås med andra ts-killar så var jag rädd att de skulle vara stereotypa. Ingen fara, jag möttes av personer som är mer eller mindre queera. Hittills har jag inte stött på några som uttryckt sig som trollhare skriver. Däremot har jag hört det många gånger från flera olika håll.
Vad som är än mer förundrande är varför operationsmetoderna för oss ts-killar är så pass dåliga. Visst, det är svårt. Men jag tror inte det största problemet ligger i svårighetsgraden. Jag tror fortfarande det är omvänd sexism även här. Vi har växt upp som tjejer och vi behandlas som tjejer. I journalerna hos utredarna står vi omskrivna som ”hon”, åtminstone tills att vi fått våra diagnoser. Jag tror också att vi på något sätt utgör ett hot mot manligheten på det sättet att om vi kan ”bli” män (vi har ju varit det hela tiden, men med fel kropp och utan att andra förstår det, ibland knappt vi själva), så kan vem som helst ”bli” man. Kan vem som helst vara man så är det inte heligt längre. Varför det finns ett visst motstånd i att utveckla bättre metoder.
Jag kanske är en paranoid konspirationsidiot, men jag tror ändå att det ligger något i det. De vill helt enkelt inte det ska bli ”för bra”. Vi ska för alltid vara andra klassens medborgare. De vill ju inte ens ge oss proteser som vi kan använda. Eller jo, klart de går att använda — som utfyllnad i kallingarna.
Ja, nu låter jag bitter. Jag som inte ens har brytt mig om ifall jag har kuk eller ej. Det är ändå inte det som definierar mig som person. Det jag blir förbannad på är att det känns som att MtF’s fortfarande är prioriterade och får mer. Jag är inte avundsjuk på någon ts-tjej och vill inte att de ska få sämre vård. Jag vill bara att vi ska få det bättre. Mer jämlikt.
Igår var jag i staden och träffade ett gäng andra TS-killar. Jag känner dem inte, men jag har träffat alla tidigare. Några har jag träffat under flera år och någon har jag inte sett på ett par år. Det är kul att vi ändå ses ibland och håller kontakten med varandra. Vi brukar sparka boll i nån park på somrarna, men eftersom vi antingen är för få eller för dåliga (saknar bollsinne och kondition) brukar det sluta med att vi sitter i gräset och snackar.
Första gångerna jag var med var jag rätt osäker och rädd. Nu känns det bara fint. Jag vet mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag börjar också i större utsträckning bli bemött som mig själv av andra. Många av de andra killarna har också fått börja på T (testosteron alltså) och några är i princip klara (dvs de har snart fått sitt nya personnummer). De som inte kommit lika långt får stöd av oss andra och kan fråga om allt som är snurrigt. Allt är tyvärr snurrigt eftersom utredarna och alla andra som är knutna till TS-vården har så olika syn på saker och ting. Vi utbyter därför en hel del erfarenheter, så vi inte står handfallna när vårdpersonal behandlar oss konstigt.
Det här nätverket har räddat mig och gjort allt mycket lättare. Jag tror nog att jag inte är den ende som känner så. Vi är alla olika individer med olika stilar, personligheter och intressen, men på nåt sätt så delar vi en väldigt viktig del. Det går fort att känna sig hemma tillsammans och vara öppna. Vi har haft camp ett par gånger (med olika deltagare) och det som förvånar mig mest är hur snabbt vi liksom lär känna varann och hur nära vi kommer. Trots att några absolut inte är öppna i sitt vardagliga liv och några är egentligen blyga och tystlåtna i vanliga fall. Ibland är det nästan som att vi bara nickar i samförstånd utan att ord utbytts.
Ganska många (typ alla tror jag) av dem jag träffar har en rätt öppen syn på könsroller och en hel del kommer från flatvärlden. De har liksom jag gått ut på ställen med bara tjejer och haft förhållanden med flator. Kontakt med olika feminismer är oundviklig. Från radikalfeminst till biologist på en vecka! Nej, så illa är det inte, men på något sätt blir det mer tydligt att biologi spelar roll. Självklart kan vi inte bryta oss ut ur våra sociala konstruktioner och säga exakt vad som beror på biologi och vad som beror på hur folk behandlar en bara för att man är antingen tjej eller kille eller något däremellan/utanför ramen. Men biologin, i vårat fall de ändrade könshormonerna påverkar oss. Jag mår mycket bättre, är mer stabil i mitt humör, känner mig mer bekväm i min kropp (…samt mer sugen på att använda den) och det påverkar även min personlighet. Jag är fortfarande jävligt anti mot biologister som vill försöka hävda tokigheter som att biologin styr vårt handlande. Biologin styr våra kroppar (rent fysiskt) och till viss del vårat sinne (kemi…), men fortfarande har vi en hjärna med tankeverksamhet. Oavsett kön måste vi kunna använda våra hjärnor och bete oss civiliserat (vilket verkar vara svårare för den halvan av befolkningen som flyttat tankeverksamheten till ett annat organ).
Jag hoppas vi fortsätter använda våra erfarenheter från våra tidigare liv vilket gör oss till mer förstående män i framtiden. Kanske vi till och med kan lära lite vanliga bio-killar (de som är födda med XY och därmed rätt hormoner från början) ett och annat.
Har tänkt en del på feminsm eller kanske snarare på alla dessa människor som kallar sig feminister. Jo visst kanske jag fortfarande räknar mig till den skaran, men vad lägger jag själv för värderingar bakom. För om det handlar om att vända på vår ordning och göra kvinnor överordnade män, då är jag inte så säker. Visst kan jag väl tycka att de borde få ge igen för gammal ost, men inte egentligen. Det är liksom ingen långsiktig lösning.
Vad jag vill ha med i min feminism kanske egentligen är mänsklighet/kvinsklighet (vårt språk är till och med mansifierat — bort med det!). Vi borde få vara olika, men att egenskaper tillskrivs som kvinnligt/manligt gillar jag inte. Just det att vi alla verkar ha så svårt för att undvika generaliseringar leder ju onekligen till kategorisering som i sin tur leder till fördommar.
Detta gäller lika mycket för många av dem som kallar sig feminister. De kategoriserar och petar in folk i fack minst lika mycket som medelålders vita män (som enligt både dem och mig själv (förlåt) tillhör den äckligaste och mest fördomsfulla kategorin någonsin) — om inte mer, för gubbarna (iaf dem som jag fördomsfullt pekar mitt finger på) saknar medvetenhet.
Samma sak är det ju med alla som försöker ställa sig utanför på ett eller annat sätt. De proklamerar stolt hur fördomsfria de är och att alla får vara med. Ändå finns så många koder, så mycket olika sätt man ska klä sig på, uttrycka sig och vara på att det krävs seriös dechiffrering för att kunna förstå och ansluta sig, om man nu skulle vilja det.
Alltså det jag klottrat ner är bara lite av huvuddragen av min fundering. Själva poängen är väl den att det finns många som vill se sig själva som mycket bättre, friare, öppnare och framförallt mindre fördomsfulla. Det jag menar är att det oftast är BS. Alltså de är minst lika hemska själva. Medvetenhet är bra. Jag kan ju se att det förekommer förtryck/olika behandling av olika människor — även här i Sverige. Jag kan försöka att själv behandla andra så bra som möjligt oavsett vad de har för bakgrund. Problemet kommer väl när det gäller att få andra medvetna. Jag kan åtminstone välja att säga ifrån eller ge fan i att skratta när någon säger sexistiska skämt. Jag kan också välja att ingripa om någon misshandlar/våldtar, åtminstone göra ett tappert försök i väntan på polis (som jag har väldigt lite förtroende för…).
Jag menar inte att det är fel med feminister. Tvärtom tycker jag att det är bra. Det är såklart inte alltid lätt att slå underifrån. Även om de misslyckas på ett sätt, så kanske de åtminstone skapar debatt. Bättre att de blir förlöjligade än ignorerade.
I mitt sega tillstånd har jag surfat runt en del och snubblade över ett gäng relationsanarkister. Surfade vidare och hittade Dr Andie. Vet inte om sidan är så uppdaterad, det var i alla fall allt annat än mainstream. Jag är själv inte så säker på tvåsamhet och just det där med hetero/homo… det känns för inskränkt. Vill gärna tänka utanför lådan.
Relationsanarki klingade fint. Jag har hittills alltid varit med en person i taget — gäller i stor utsträckning även vänner. Polygami är nog inget för mig, men jag gillar idén med att många människor kan tycka om varandra och ha en kärleksrelation utan svartsjuka (om det nu går… utopi?). Alternativa familjer där det finns många föräldrar där de inte nödvändigtvis är tillsammans känns nytänkande. Som en utveckling framåt — bortom kärnfamiljen, den idén har ju ändå splittrats sedan länge. Mamma-pappa-barn är ute. Det krävs mer än så att uppfostra barn i vår värld.
Nu får vi bara vänta på att det accepteras av alla konservativa, up tight folks, sen kanske det blir vardag med alternativa familjer. Vuxna som lever tillsammans och har samma rättigheter och skyldigheter som vilket gift par som helst. Jag förstår inte varför vi måste ha kvar äktenskapet. Det är ju uråldrigt. Vi kan väl bara registrera oss som partners. De som vill ha kyrkliga cermonier får ha det och de som inte vill behöver bara skicka in lite papper.
