muskelsvin

En av många konstiga saker som jag inte förstår mig på är det här med kvinnofolk och vad de söker sig till för män. Det viktiga verkar vara kroppshydda. Männen ska vara längre och de ska ha lite muskler. Sen om de är fullkomliga svin, det kvittar. Eller snarare är det ett plus om de är det. Cohones! Det är vad de är ute efter. Lever de kvar på grottmänniskornas tid? Vad är det som är så farligt i vårt samhälle att de behöver ett muskligt svin som kan beskydda dem. Om nu ens det muskliga svinet bryr sig tillräckligt. Möjligen skulle han starta ett krogslagsmål bara för att något annat svin glodde lite för mycket. Då handlar det bara om hans ego, inte om att beskydda kvinnan.

Jag förstår det i vilket fall som helst inte. Heterovärlden skrämmer mig. Nästan så att jag blir bög av blotta rädslan av att falla in i svinerierna bara för att få en tjej. Ok, så desperat är jag inte. Jag är inte ens på jakt. Hittar jag någon gång en person som jag kan tänka mig leva tillsammans med så vore det trevligt. Annars får jag mer tid över till sånt jag gillar göra. Det funkar det också.

dampig — eller bara lat?

Jag står på kö att få göra en utredning om jag eventuellt skulle ha någon lindrig variant av ADHD (test för ditt barn, men jag försökte vara sanningsenlig och objektiv, så 20 av 25). Det är ju ganska populärt med alla dessa diagnoser nu för tiden. För ett par år sen när jag verkligen tog tag i min psykiska hälsa och satte till lite envishet så fick jag diagnos: borderline. Åtminstone drag ditåt med emotionell instabilitet. Nu skulle jag snarare benämnt det PMS. Jag tycker i alla fall inte att jag lider så mycket av just det.

Visst är jag en känslomänniska, men särskilt instabil kan jag väl inte påstå att jag är. Däremot har jag tack vare diagnosen fått en psykolog som jobbar med KBT och DBT. Vilket jag hela tiden efterfrågat. Jag hatar att gå och snacka skit med någon präktig idiot som bara sitter och nickar. Helt meningslöst. Har blivit så förbannad på det förut att jag slutat gå efter några gånger. Denna gången har jag gett mig fan på att jag ska klara upp saker och ting. Jag ska fortsätta tills jag känner att jag fungerar. Tills jag slutar att vara rädd för att trilla ner i ett svart hål igen. Risken för att jag faktiskt ska ta mitt liv både ökar och minskar varje gång. Den minskar ju på det sättet att jag har varit där förr och vet att jag brukar ta mig upp. Samtidigt ökar den dramatiskt eftersom rädslan ökar och tanken att jag aldrig riktigt ska ta mig ur skiten någonsin gör att döden känns som en skön utväg. Då snackar vi inte självmordsförsök. Jag har utarbetat flera hyffsat bombsäkra planer på hur det ska kunna gå till. Dessutom vill jag inte skada någon av dem jag bryr mig om, så jag vill inte bli hittad i första taget heller.

Nog om det. Det var dampigheten som jag funderat mycket på. Kan det vara det som orsakar allt kaos i mitt vuxenliv. Eller det som skulle ha varit mitt vuxenliv. Jag har liksom aldrig riktigt klarat mig på egen hand sen jag flyttade hemifrån. Gymnasiet gick inte heller bra. Upp till nian klarade jag på att jag har lätt att lära och är hyfsat begåvad ( gjorde just ett oseriöst test, men 41513 personer har gjort testet och 72 % lyckades sämre än jag gjorde). Sen skulle saker och ting struktureras och organiseras. Det funkar inte alls.

Frågan är ju om det är så att jag bara är extremt omogen, oansvarig och lat. I så fall är det på tiden att jag tar mig själv i kragen ordentligt. Tyvärr så hittar jag fler och fler indikationer på att det kanske inte är så. Mitt arbetsminne är visst rätt dåligt. Bildminnet är bra och flera andra minnen är också väldigt bra så ganska ofta kan jag kompensera. Sen läser jag trollhares inlägg om ADHD och inser att jag bara sitter och nickar instämmande. Nickar visserligen oroväckande ofta nästan lika instämmande på hans aspergerinlägg, fast då tror jag mer att det beror på att jag ofta skiter fullständigt i hur man ”ska” bete sig.

Lika mycket som jag vill veta så skrämmer det mig. Tänk om jag är normal? Vad ska jag då göra för att klara mig? Hittills har ju mitt liv inte varit särskilt lyckat. Visst har jag fixat ett och annat, men långt ifrån de saker jag har haft som mål i livet. Framförallt vill jag växa upp! Fysiskt kommer jag ifatt ganska snabbt nu — grått hår och allt! Psykiskt känner jag mig lika seriös som en 15-åring.

nyopererad

Mastektomi nummer tre. Det tog ungfär 11 månader, men nu tror jag nog att jag ska kunna gå runt i t-shirt relativt avslappnat i sommar. Bar överkropp blir nog nästa sommar, men då har jag tid på mig att skaffa mig magrutor.

Jag måste gå runt med kompression i fyra veckor. Både dag och natt. Det är det som är jobbigast. Själva opererandet är inte så jobbigt. Igår var jag mest borta hela dan trots att de opererade mig på morgonen. Idag är jag väl lite trött, men inget ont eller så. Fast så här i efterhand så skulle jag nog välja de stora ärren precis under bröstmuskeln och bara en operation. Möjligen en ärrkorrigering efter det, men inte mer. Nu tar det ju tid. Allt ska läka ihop ordentligt innan man får komma in igen. Denna gången får jag vänta på återbesök tills i höst. Det blir hårt att vänta så länge.

Samtidigt som jag kommit så långt på så kort tid så har jag aldrig riktigt känt mig så fast på samma ställe. Jag har liksom känslan att jag vill få det här avslutat innan jag orkar börja på något nytt. Jag försöker jobba med mig själv och må bra. Bara det att få ångest/oro under kontroll tar upp väldigt mycket av min energi. Sen behöver jag bättre självförtroende. Det kommer ju lite då och då när jag lyckas med saker jag företar mig.

Jag ska nog försöka skriva ner mer här. Alltid när jag går runt och gör något annat som inte tar upp så mycket hjärnkapacitet så kommer det en massa tankar. Problemet är att jag glömmer bort det i samma sekund som jag tänkt det. När jag väl sitter vid datorn känns huvudet tomt. Eller så överfyllt att inga tankar är i hela meningar, bara ett virrvarr där inne.

Låt mig va!

Varför känner jag mig angripen? Jag står inte och sparkar omotiverat på tunnelbanna. Inte spottar jag nämvärt heller — ens utomhus. Varför finner jag mig då i en försvarsposition så fort det handlar om grabbar som beter sig illa? Det är faktiskt inte jag. Lika lite som det är hon när någon brud får fnatt och beter sig illa på allmän plats. Ändå är det som att jag försvarar dem. Jag gillar ju inte heller deras beteende. Kanske inte stör mig så mycket heller, men för den sakens skulle gillar jag det inte. Visst skulle jag säga ifrån om det nu var så att det störde mig att ett gäng grabbar stod och mätte manlighet med varandra. I min värld är det inte fråga om manlighet. De är bara mesiga. Försöker hävda sig när de egentligen är små fluglortar.

På något sätt försöker jag leta efter förklaringar till varför de beter sig som de gör. Som att förklaringen på något sätt skulle ta ansvar och skuld ifrån dem. Så är det ju inte. De bär ansvar för sina egna handlingar även om de är i en grupp. Jag umgås inte med killar som beter sig så. Jag vill inte ha något med dem att göra. Ändå verkar det som att jag blir hopbuntad med dem. Det är väl det som sätter mig i försvarsposition. Knäppt, för jag bär inte större ansvar för deras handlingar än någon annan. Trots det känner jag att jag ska agera och vara någon slags kämpe som alltid säger ifrån. Alltid gör det rätta.

Jag vill ju bara vara. Bara vara ifred. Bara vara jag. Vara med vänner. Ibland vara löjligt grabbig och ibland löjligt löjlig, men ändå jag. Hur svårt kan det vara?

Låt mig va!

jag är inte förkyld

Antar att det inte skadar om jag tar och klappar mig för bröstet och säger hur bra jag är. Riktigt bra kan jag faktiskt vara ibland. Idag till exempel. Jag bestämde mig för att gå ner och träffa min kusin som hälsar på sina päron. De bor grannar med min morsa här på landet så inte särskilt ansträngande. Den ansträngande biten var att övervinna rädslan över hur dum jag skulle känna mig när jag skulle försöka förklara varför min röst är så konstig. Av mina två kusiner så är det denna som jag har haft mest kontakt med för vi är närmst åldersmässigt. Hon är bara tre år äldre och en som jag alltid sett upp till sen jag var liten.

”Är du förkyld?”, var vad hon undrade när jag kom dit. ”Nej, det är hormonerna”, svarade jag och sen var det bara att fortsätta. Nu är det iaf gjort. Eller lite av allt jag skulle gjort för länge sen. Min mamma har inte pratat med någon. Hon pratar med mig lite grann, men sen blir hon förbannad om vi pratar för länge — hur länge det är vet jag inte, det varierar. Eftersom alla jag inte känner tar mig för kille så kan det bli konstigt när alla här ”hemma” inte vet något och säger kvinnligt pronomen och mitt gamla namn. För att inte snacka om hur konstigt det känns för mig själv. Jag kan drabbas av någon form av kluven personlighetsstörning på kuppen.

Egentligen är det ju inte så att jag skäms eller mår dåligt över vad jag gör/gjort. Det är mer att jag dels inte vet hur jag ska ta upp det och dels tycker det verkar jobbigt för andra. Sen när det nu gått så lång tid känner jag mig mest dum och skyldig som inte sagt något tidigare. Som om jag vill påstå att jag inte har något förtroende för dessa personer. Så är det ju inte. Det är bara det att jag är här så pass sällan och under så kort tid att det inte alltid faller sig så att vi ses. Känns som lite för stort att droppa när man bara är ute och råkar springa på någon på stan. Alltså, det har ju hänt att jag sagt: ”jo, förresten har jag bytt namn”, och sen har jag langat fram näven och presenterat mig. Det funkar på folk i min egen ålder eller folk som jag vet vad de har för inställning. Det känns helt fel på vänner till min morsa — inte för att de skulle vara abnormt inskränkta eller så.

Ibland är jag i vart fall lite bra. Ibland har jag bara tur. Jag har en kusin som jobbat med ts-patienter i Linköping i några år. Hon har koll. Det är tur. Jag ser fortfarande upp till henne. Fler bra kusiner åt folket, tack.

GAAAAAH

Vill bara skrika lite. Fan ta all jävla skit!

bostadslös ej lika med hemlös

Jag har nog sällan haft så många hem som nu. Vore dock trevligt med ett eget hem. Ett hem där mina saker bor. Dit jag kan gå och vara bara jag. Mina djur får vara där också såklart. Jag har inga problem att hitta bostad. Det jag har problem med är ett jämnt pengaflöde som klirrar ner i min kassa. Försäkringskassan och A-kassan verkar vara ärkefiender. Det är inte meningen att man ska vara både sjuk och arbetslös. Fan ta den som sen ska försöka sig på att vara frisk igen och söka jobb. Då får man ännu mindre pengar. Sen tycker alla att man är knäpp som inte bor någonstans.

A-kassan vill inte ens betala ut pengar om man inte har en adress. Arbetsförmedlingen blir tokiga på att mina hem ligger drygt 50 mil ifrån varandra och att jag ibland pendlar. Men vad ska jag göra? Mina katter bor i det Södra hemmet. Jag själv pallar inte vara där utan vänner (ok, det finns folk jag känner där också, men inte lika nära vänner). Här i stan görs dessutom alla läkarbesök. Nu har jag varit uppe i två veckor. Kommer tillbaka nästa gång det är dax att gå till doktorn. Plastikkirurgen har kallat mig den 17 december på återbesök så då tänker jag vara här.

Det bästa med denna röran är att jag har så många människor runt mig som bryr sig och vill hjälpa till. Samtidigt är det så jobbigt. Jag känner mig osjälvständig och gillar inte att utnyttja folk. Jag vill kunna betala för mig. Göra rätt (ja, jag vet att jag ska sluta tänka i banor som rätt och fel) för mig liksom. Samtidigt går inte det när jag inte har någon inkomst över huvud taget. Om jag inte haft alla dessa vänner (jag har inte ens utnyttjat alla de som finns i min närhet än) skulle jag nu vara hemlös. Det är jag inte. Jag är bara splittrad. Mellan tacksamhet och en känsla av att behöva betala tillbaka. Allt handlar ju inte om pengar heller. Det kan ju bara vara så att jag sedan ställer upp på någon annan som behöver min hjälp. Men jag vill gärna betala tillbaka med ränta eftersom jag är rädd för att utnyttja någon.

dare devil — or not

Längesen sist, men jag skriver ju faktiskt för min egen skull, så det kan ju kvitta. Men faktum är att det har hänt en massa saker. En hel del som jag antagligen gärna velat ha skrivit här. Nyss gjorde jag något som jag själv inte trott att jag skulle våga. Inte än på långa vägar åtminstone. Jag gick till ett allmänt duschrum för herrar och jag backade inte trots att det redan var en annan kille där.

Jag vet att jag inte kan klä av mig som jag alltid gjort förut utan att bry mig överhuvud taget. Det skulle i detta läge inte spela någon roll vilket av duschrummen jag valt. Om jag skulle gå in till damernas omklädningsrum och någon ser mig gå in eller ut så skulle det vara väldigt underligt. Precis som det skulle vara ifall någon skulle vara där inne trots att min kropp på vissa sätt fortfarande liknar deras så passar jag inte in.

Sammanhanget just nu är en stor westerntävlning. Här är machofaktorn rätt hög. Antagligen för att kompensera fjolligheten att alls hålla på med hästar. Dessutom är jag känd som kille här — punkt. Ingen som ens skulle få för sig att tänka något annat och jag känner inte för att dra upp något. Varför?

Alltså är det herrtoa och herrdusch som gäller. Jag gick alltså in, klädde av mig, gick in i duschen och sen ut och klädde på mig. På väg ut så kan den andra killen ha sett mig framifrån och jag hade bara handduk runt höfterna… Jag överlevde, men det är ju möjligt att han funderade lite över min bringa som inte är helt färdig.

Så nu kommer jag in på del två. Jag opererades den 15 oktober. Då blev höger sida i princip klar — lite fett kvar som inte ska vara där sen, min i övrigt nästan klart. Vänster sida behöver det tas bort mer hud än han kunde ta på en gång. Trots det känns det jävligt bra. Jag hade förväntat mig mer jobb och det hade kirurgen också, men han sa att huden hade dragit ihop sig mer än väntat och det är bara positivt. Nästa gång blir antagligen sista riktiga operationen. Sen behöver de troligen göra korrigeringar, fast det är mycket mindre ingrepp och där emellan kommer jag nog kunna gå utan tröja utan att se allt för märklig ut.

Ja ja, i vilket fall känns det skönt att vara nyduschad och jag är stolt över att jag vågade.

lucky strike

Jag är hög på endorfiner. Tror jag är rätt lättpåverkad och jag borde antagligen aldrig börja knarka. Jag skulle vara fast direkt. Nu är det alldeles bubbligt i mig och jag kan egentligen inte sitta still. Tur att jag ska gå till pendeln den närmsta timmen nu.

Innan i somras hade jag ett stråk med otur och jävelskap. Nu verkar jag ha värsta turstråket. Kanske skulle ta och köpa en trisslott, men det är väl att mixtra med ödet, så jag håller mig borta. Däremot borde jag ge mig ut på arbetsmarknaden. Ingen som kan motstå mig när jag har det gigantiska leendet planterat på läpparna, konstant.

<3

Förr eller senare antog jag att jag skulle sluta mitt singlande. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det som hände. Jag kan inte definiera vad som hände. Jag vill inte definiera. Jag är nog mest förvånad och glad. Tänker bara gilla läget. Fan, vad jag gillar läget faktiskt.

organisation

Jag försöker organisera. Försöker träna på att vara här och nu och gå in för mina uppgifter en i taget, men så kommer det vågor av mindre panik. Jag hinner inte med att värja mig. Helst skulle jag då vilja ta några tabletter som lättar den värsta paniken, den som paralyserar. Tyvärr är tabletterna inge bra, för de är beroendeframkallande och narkotikaklassade. Det är ok i små doser under kortare perioder, men min psykolog har avrått mig och säger att jag ska prova övningarna istället. Med den auktoriteten så är det bäst att lyda.

Nu har jag tagit på mig lite matningar och pass på en pålle som är trasig och har boxvila. Det är nog bra. Jag har då vissa tider då jag ska göra något särskilt. Helst vill jag kunda binda upp andra saker runt de tiderna så jag får saker gjorda. Kanske skulle ta och göra den där frukosten nu… Jag gick nämligen ut med hunden och plockade några svampar, så det blir svampomelett.

vaken med tankar sprutande ut ur hjärnan

En vän som opererades igår. Han hade dock osis. Åkte in en gång till på kvällen. Jag har sovit två timmar tror jag. Inte så mycket för att jag är orolig för hans hälsa. Jag ringde avdelningen på natten när jag tänkte att ”nu är han nog klar” och det var han. Inga problem. Men istället så började jag fundera på annat och när jag hade två timmar kvar att sova gick jag upp.

Nu har jag suttit framför datorn i en och en halv timme. Snart dax för frukost. Sen ska jag gå ut och slå gräs åt en halt pålle — han står inne och behöver mat.

Blir nog en spännande dag idag. Jag kommer troligen vara en zombie, men sånt händer.

Apropå funderingar så har jag saknat någon att gosa med på sistone. Jag tror jag behöver mycket närhet från en annan människa. Även om jag har svårt att släppa in folk nära (på alla sätt) och inte gärna kramas (tycker det känns påfluget om jag inte känner personen mycket väl), så är jag nog en person som behöver extremt mycket närhet. Bara att sova tillsammans och trassla in benen lite grann, en arm mot en arm eller vakna och ligga sked och lukta bakom örat på halsen. Det är det jag saknar som singel. Annars är det hur smidigt som helst att vara ego och göra precis som jag vill utan att ens tänka på någon annan.

Kanske inte så konstigt heller att jag saknar någon att sova med. Har i princip aldrig sovit själv under några längre perioder i mitt liv. När jag var liten sov jag hos min morsa, på tok för länge. Sedan har jag sovit med dem jag varit tillsammans med ganska mycket, redan från mellanstadiet. Jag är nog en flockmänniska på det sättet i alla fall. Har tillfälligt gett upp tvåsamhet, men flersamhet kanske vore nåt. Åtminstone så länge det inte är några allt för seriösa relationer, eller snarare så länge relationerna är kravlösa. De kan säkert vara seriösa ändå.

Nä, nu frukost. Det skulle vara ljust när jag skulle gå upp, men det verkar dröja ett tag till. Skit.

upplyst –> amputation

Igår kväll var det ljust när jag gick hem. Första gången på länge nu som vägen hem kändes upplyst. Nätterna har varit riktigt kompakt mörka. Nästan så det är svårt att hålla balansen eftersom det inte finns saker i omgivningen att fästa blicken på och relatera till.

Jag gick hem och jag hade ont i organ i min mage som inte gett sig till känna på väldigt länge. Snart ett år tror jag. Kanske fantomsmärtor, men det kan man väl bara få i amputerade delar? Än är de inte amputerade. Vet inte om innanmäte kan amputeras heller. Det kanske bara avlägsnas. Snart ska väl det också ske hoppas jag.

Andra saker som däremot kan amputeras är väl bröst. I tisdags träffade jag kirurgen som påbörjat den amputationen i våras. Han verkade nöjd med vad han åstadkommit och konstaterade frankt att det behövs åtminstone två operationer till innan det kan börja likna något. Sedan blir det korrigeringar dessutom. Han ville påstå att det inte var orimligt att jag skulle hinna göra dessa två huvudoperationer innan nästa sommar. Jag håller verkligen tummarna för det. Nästa vecka skulle jag ringa och trycka på att få ett första datum för operation snarast. Får väl se vad de kan trolla fram åt mig.

Tålamod och väntan är saker jag inte reder ut. Jag blir galen av att vänta. Jag kommer hellre försent än att behöva vänta. I detta avseende är jag maktlös. De kan inte sätta schema så långt fram i tiden eftersom de hela tiden får in akuta patienter som behöver kirurgi direkt. Då är det någon annan som redan fått tid som kanske får vänta till en annan dag och så vidare.

Mindfulness. Men att vara i nuet är inte någon höjdare om nuet är skit. Fast mindfulness handlar ju mest om att styra tanken, så då kan man ju också välja att gå till framtiden och tänka sig den som något bättre. Det är mitt enda hopp i alla fall.

fel muskel alltså

Fick konstaterat av överläkaren som hållit i min utredning att sköterskan minsann stuckit i fel jävla muskel. Inkompetenta stackare. Jag försökte ju inflika det, men sen sa jag bara nåt i stil med att det kanske e bra att sticka på lite olika ställen. Min tanke var i alla fall att göra tanten uppmärksam på att jag såg att det var ett annat ställe än tidigare gånger.

Inget att göra nu, men utredaren rådde mig att gå till någon annan sköterska samtidigt som han skakade på huvudet och sa att de ska ju veta. Mm, det trodde jag också.

spaning

Fick veta att jag tydligen varit inspanad sist jag var ute. Så irriterande bara att personen ifråga inte gick fram till mig och sa något i stil med, ”Hej, vad snygg du e. Ska vi hångla?”. Annars hade hej funkat bra det också.

Jag tycker vi (människor alltså) komplicerar saker för mycket. Det ska alltid spelas en massa fram och tillbaka. Tänk vad enkelt det skulle kunna vara.

Jag är lika mesig själv. Träffar jag någon jag själv känner mig attraherad/intresserad av så blir jag också osäker. Knäppa tankar som att, ”inte vill väl denna snygga intressanta person umgås med mig”. Men varför inte egentligen? Jag kanske kan verka intressant i någon annans ögon, ibland.

Får se om jag vågar vara lite rak i fortsättningen. Jag vill vara det.

bostadsplaner

Min psykolog är nog mer orolig över vart jag ska bo än jag är. I vilket fall fick jag som uppgift att brainstorma lite idéer på vart jag ska ta vägen här näst. Tyvärr kom jag inte på så mycket nytt. Jag tänker att jag tar det som det kommer.

jycken kollar nya utsikten

* Bo på gatan. Katterna får jag hysa in hos morsan. Fördelen är ju att jag kan bo var som helst och övernatta hos nån kompis ibland. Fast jycken e lite för prinsessig. Hon vill ju gärna sova på en kuddhög… en sunkig sovsäck lär knappast duga.

* Ockupera ett hus. Det ligger ett i skogen en bit härifrån med vedspis och nära till en elledning ifall jag vill hooka upp på elnätet… Vatten blir ett problem tror jag.

* Tälta, men som sagt kan det bli lite kyligt över vintern och dessutom behöver jag isf ett tält som tål hårdare klimat och sovsäck. (Alltså dyrt). Nästa problem är ju när jag måste lämna mina saker och djuren hemma… vem som helst kan sno dem. Likaså blir det svårt med färskvatten.

* Bo kollektivt och billigt någonstans… kanske svårt att charma folk med katterna och jycken…

Vi kanske kommer fram till mer saker på tisdag när vi ses igen. Det känns åtminstone väldigt mycket lugnare nu när hon är tillbaka från sin semester. När vi sågs innan semestern sa hon att jag kunde ringa någon annan på mottagningen om det krisade, men faktum är att jag hellre ringer hennes telefonsvarare tio gånger i rad, bara för att höra: hej, du har kommit till XX jag har semester tillbaka 4 augusti. Hellre det än någon av de andra idioterna (ehum, ursäkta men jag har lite dåliga erfarenheter av folk där).

vilken muffin är du?

”Du är en Rabarber, hallon & jordgubbsmuffin

Visa receptet

Du är en sökare, som aldrig riktigt kan bestämma dig för vad det är du egentligen vill. Förra året ville du vara den strikta affärsmannen/kvinnan. Året innan det reste du till Indien för att finna dig själv. Men i år har du bestämt dig. Du behöver inte välja. Istället proppar du i så mycket du kan i ditt livs muffin. På dagen jobbar du på kontor, på kvällen är det new age som gäller.

Ja, det var nog ett av de sämre webbtest jag gjort, men muffins är alltid gott. Har dock inte provat det här receptet förut. Jag halkade in här igår när jag fumlat med äggkartongen. Tanken var att äggkartongen skulle hamna på hyllan i kylen, men eftersom jag och kroppskontroll verkar vara spårlöst, hamnade den på golvet med påföljden: ett krossat ägg, gegg, två spruckna och tre hela ägg. Vad göra, tänkte jag och gick genast och frågade google. Jag sökte på: 3 ägg, muffins, eftersom jag vet att de innehåller ägg och kladdkaka av samma anledning som muffinssöket. Resultatet blev kladdmuffins. Jättegott och kladdigt. Ett sidospår ledde mig till muffintestet, som jag gjorde nyss och vars resultat presenteras ovan. Jag vägrar stå för någonting i det svaret, med undantag för själva muffinen.

jag ser med förväntan på framtiden

…troligtvis trillar det snart ner en flygel från himmeln rakt i mitt huvud. Jag kommer såklart inte att dö, utan bara bli grönsakifierad utan möjlighet att förmedla mig till min omgivning eller makten att kunna avsluta mitt liv. Innan det händer kan nog lite av varje inträffa. Jag har slutat att förvåna mig. Nu är det spänning och förväntan.

Innombords är det nog rörigt för jag börjar få problem att hålla ett lugnt yttre. Små fumligheter som att välta ut omixad smoothie överallt kan ge mig viss förvarning.

Jag ska dokumentera några missöden senare. Nu ska jag minsann ta mig in till staden och umgås med vänner från alla landets ändar.

Puss och kram på hela jävla världen!

(en extra upphångling åt idioten som plundrade delar på min hoj häromkvällen — tack )

<<< btw så börjar jag knarka idag! >>>

gratis bostad, nån?

Jag måste nog flytta rätt snart. Arrendet på gården har sagts upp och verksamheten läggs ner. Troligen blir det väl nya hästägare och nya hästar, men kanske inte just westernridning. Även om det blir westernfolk så är det inte säkert att jag sympatiserar med deras filosofi. Alltså är det dags för mig att dra vidare.

Det senaste året har varit slitigt och underbart. Jag har lärt mig massor. Egentligen vet jag inte om jag hunnit smälta det. Då behöver jag nog komma bort och bara ta det lugnt ett bra tag för att alla intryck ska sjunka in.

Egentligen skulle jag ha gått på en skola i höst, fast det var för få som sökte samma utbildning. Nu får jag helt enkelt vänta ett år till. På nåt sätt är jag inte så orolig över det faktum att jag snart är bostadslös. Jag kan alltid flytta hem till sydöstra hörnet av vårt avlånga land och bo där ett tag. Det känns inte så skrämmande längre. Lite trist bara nu när jag har så bra vänner här i stan.

Jag funderar lite på ett kollektiv som ligger på landet och som gärna tar emot en jycke och två kisar plus en halvgalen husse. Någon som känner till ett sånt ställe?

mitt liv som ungkarl

Jag behöver inte tänka så noga på att byta kallingar och duscha. Jag kan gå runt i mitt sunkiga och stökiga hus och fisa hela dagarna. Det är inte särskilt trevligt. Jag vill gärna lukta gott och ständigt vara iklädd sexiga — och framför allt rena — kallingar. Jag vill gärna att mitt hem ska vara skinande och helst slippa tävla med hunden om vem som fiser äckligast.

Nu är det läge att rycka upp mig och ta mig ut i världen igen. Mitt singlande har även inneburit celibat och det är rätt överskattat — om det nu ens är skattat alls. Jag är definitivt inte ute efter något seriöst. Jag är inte heller bekväm med konceptet one-night-stands, så jag vet inte riktigt var jag hamnar då. KK?

Det jag saknar mest är nog kontakten. Bara sitta i soffan uppkrupna brevid varann och känna varandras värme. Visst, jag har ju alla djuren, men en annan människa är något annat. Även om vi tar bort sexet. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt bekväm för att vara med någon ny främmande människa. Det är skillnad med folk som redan vet omständigheterna…

Jag gjorde en paus och kom precis upp från stallet. Det är nybörjarkurs och en söt tjej som är med… alltid lika trevligt. Har snackat med min kompis om det att spektrat på vad som är snygga tjejer har utökats rejält. Vet inte vad det beror på, för så desperat känner jag mig inte. Bara det att jag uppskattar många olika kvinnligheter eller vad jag ska kalla det. En feminin tjej som ändå tar för sig och vågar lite blir genast intressant. Däremot är jag inte så förtjust i klassisk skönhet där allt ska vara perfekta proportioner. Hellre något som skiljer sig. Men ändå finns det så mycket jag är svag för att nästan alla kan bli vackra i mina ögon.

Självförtroende är sexigt, men självsäkerhet (lätt förväxlat med självförtroende, men utan den inre säkerheten) är osexigt. Intellekt är viktigt, fast vi kan ju vara intelligenta på olika sätt. Jag ska nog börja ge lite komplimanger och se vart det leder. Det finns i alla fall kandidater där ute i stora vida världen. Den rätta/rätte tror jag inte på. Det finns så många människor och vi förändras ständigt så sannolikheten att vi bara ska fungera med en person hela livet är nog rätt minimal.