muskelsvin

En av många konstiga saker som jag inte förstår mig på är det här med kvinnofolk och vad de söker sig till för män. Det viktiga verkar vara kroppshydda. Männen ska vara längre och de ska ha lite muskler. Sen om de är fullkomliga svin, det kvittar. Eller snarare är det ett plus om de är det. Cohones! Det är vad de är ute efter. Lever de kvar på grottmänniskornas tid? Vad är det som är så farligt i vårt samhälle att de behöver ett muskligt svin som kan beskydda dem. Om nu ens det muskliga svinet bryr sig tillräckligt. Möjligen skulle han starta ett krogslagsmål bara för att något annat svin glodde lite för mycket. Då handlar det bara om hans ego, inte om att beskydda kvinnan.

Jag förstår det i vilket fall som helst inte. Heterovärlden skrämmer mig. Nästan så att jag blir bög av blotta rädslan av att falla in i svinerierna bara för att få en tjej. Ok, så desperat är jag inte. Jag är inte ens på jakt. Hittar jag någon gång en person som jag kan tänka mig leva tillsammans med så vore det trevligt. Annars får jag mer tid över till sånt jag gillar göra. Det funkar det också.

dampig — eller bara lat?

Jag står på kö att få göra en utredning om jag eventuellt skulle ha någon lindrig variant av ADHD (test för ditt barn, men jag försökte vara sanningsenlig och objektiv, så 20 av 25). Det är ju ganska populärt med alla dessa diagnoser nu för tiden. För ett par år sen när jag verkligen tog tag i min psykiska hälsa och satte till lite envishet så fick jag diagnos: borderline. Åtminstone drag ditåt med emotionell instabilitet. Nu skulle jag snarare benämnt det PMS. Jag tycker i alla fall inte att jag lider så mycket av just det.

Visst är jag en känslomänniska, men särskilt instabil kan jag väl inte påstå att jag är. Däremot har jag tack vare diagnosen fått en psykolog som jobbar med KBT och DBT. Vilket jag hela tiden efterfrågat. Jag hatar att gå och snacka skit med någon präktig idiot som bara sitter och nickar. Helt meningslöst. Har blivit så förbannad på det förut att jag slutat gå efter några gånger. Denna gången har jag gett mig fan på att jag ska klara upp saker och ting. Jag ska fortsätta tills jag känner att jag fungerar. Tills jag slutar att vara rädd för att trilla ner i ett svart hål igen. Risken för att jag faktiskt ska ta mitt liv både ökar och minskar varje gång. Den minskar ju på det sättet att jag har varit där förr och vet att jag brukar ta mig upp. Samtidigt ökar den dramatiskt eftersom rädslan ökar och tanken att jag aldrig riktigt ska ta mig ur skiten någonsin gör att döden känns som en skön utväg. Då snackar vi inte självmordsförsök. Jag har utarbetat flera hyffsat bombsäkra planer på hur det ska kunna gå till. Dessutom vill jag inte skada någon av dem jag bryr mig om, så jag vill inte bli hittad i första taget heller.

Nog om det. Det var dampigheten som jag funderat mycket på. Kan det vara det som orsakar allt kaos i mitt vuxenliv. Eller det som skulle ha varit mitt vuxenliv. Jag har liksom aldrig riktigt klarat mig på egen hand sen jag flyttade hemifrån. Gymnasiet gick inte heller bra. Upp till nian klarade jag på att jag har lätt att lära och är hyfsat begåvad ( gjorde just ett oseriöst test, men 41513 personer har gjort testet och 72 % lyckades sämre än jag gjorde). Sen skulle saker och ting struktureras och organiseras. Det funkar inte alls.

Frågan är ju om det är så att jag bara är extremt omogen, oansvarig och lat. I så fall är det på tiden att jag tar mig själv i kragen ordentligt. Tyvärr så hittar jag fler och fler indikationer på att det kanske inte är så. Mitt arbetsminne är visst rätt dåligt. Bildminnet är bra och flera andra minnen är också väldigt bra så ganska ofta kan jag kompensera. Sen läser jag trollhares inlägg om ADHD och inser att jag bara sitter och nickar instämmande. Nickar visserligen oroväckande ofta nästan lika instämmande på hans aspergerinlägg, fast då tror jag mer att det beror på att jag ofta skiter fullständigt i hur man ”ska” bete sig.

Lika mycket som jag vill veta så skrämmer det mig. Tänk om jag är normal? Vad ska jag då göra för att klara mig? Hittills har ju mitt liv inte varit särskilt lyckat. Visst har jag fixat ett och annat, men långt ifrån de saker jag har haft som mål i livet. Framförallt vill jag växa upp! Fysiskt kommer jag ifatt ganska snabbt nu — grått hår och allt! Psykiskt känner jag mig lika seriös som en 15-åring.

nyopererad

Mastektomi nummer tre. Det tog ungfär 11 månader, men nu tror jag nog att jag ska kunna gå runt i t-shirt relativt avslappnat i sommar. Bar överkropp blir nog nästa sommar, men då har jag tid på mig att skaffa mig magrutor.

Jag måste gå runt med kompression i fyra veckor. Både dag och natt. Det är det som är jobbigast. Själva opererandet är inte så jobbigt. Igår var jag mest borta hela dan trots att de opererade mig på morgonen. Idag är jag väl lite trött, men inget ont eller så. Fast så här i efterhand så skulle jag nog välja de stora ärren precis under bröstmuskeln och bara en operation. Möjligen en ärrkorrigering efter det, men inte mer. Nu tar det ju tid. Allt ska läka ihop ordentligt innan man får komma in igen. Denna gången får jag vänta på återbesök tills i höst. Det blir hårt att vänta så länge.

Samtidigt som jag kommit så långt på så kort tid så har jag aldrig riktigt känt mig så fast på samma ställe. Jag har liksom känslan att jag vill få det här avslutat innan jag orkar börja på något nytt. Jag försöker jobba med mig själv och må bra. Bara det att få ångest/oro under kontroll tar upp väldigt mycket av min energi. Sen behöver jag bättre självförtroende. Det kommer ju lite då och då när jag lyckas med saker jag företar mig.

Jag ska nog försöka skriva ner mer här. Alltid när jag går runt och gör något annat som inte tar upp så mycket hjärnkapacitet så kommer det en massa tankar. Problemet är att jag glömmer bort det i samma sekund som jag tänkt det. När jag väl sitter vid datorn känns huvudet tomt. Eller så överfyllt att inga tankar är i hela meningar, bara ett virrvarr där inne.

lägeskoll

Året som gått skulle lika gärna kunna vara tio år eller mer. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan greppa det. Från ett långt förhållande till singel till något slags helt annat förhållande på distans. Jag har gått ifrån att jämt och ständigt bli tagen för att vara tjej, till att bara vara vilken kille som helst. På nåt sätt var det inget jag kunde föreställa mig innan det faktiskt hände. Visst passerade jag ibland innan testo och visst tog det inte särskilt lång tid innan jag fick en röst som snabbt talade om att det var en kille som snackade. Sen tog det ett tag till innan jag själv förstod att så verkligen var fallet. Jag har varit inne på två operationer och tagit bort merparten av det som var tjejbröst. Det som är kvar kan jag på nåt sätt ändå förlika mig med. Snart ska jag in igen så jag hoppas att de snart blir klara. Även om det allt som oftast ser ok ut med t-shirt så vill jag kunna ta av tröjan om jag blir varm eller får lust av nån anledning — utan att det ser helkonstigt ut. Det känns inte omöjligt att det kommer bli rätt bra. Jag hade inte vågat hoppas innan.

Det gick ju lätt att summera det viktigaste på några få rader, men det är faktiskt ganska stora grejer. Jag har fortfarande inte landat. Vissa saker, som det faktum att jag har haft mens! Ja, det är sant. Jag hade det. Nu känns det så avlägset och konstigt att jag inte ens fattar att jag någonsin lidit av det. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jävla bra det är just nu. Fortfarande osäker, ångest och sånt skit, men på något sätt ändå oftast under kontroll tycker jag.

Jag är inte heller bostadslös längre, men en friggebod utan möbler kanske inte riktigt kan räknas som ett hem heller. Det är åtminstone varmt och jag har knappt tid att vara där. Är ute med hästarna eller hundarna. Finns inte brist på saker att göra här på landet.

osmidig

Ibland är jag osmidig. Ibland är jag ännu osmidigare. Jag misstänker att jag nyligen slog nytt rekord i osmidighet. Jag ångrar det inte men det var antagligen något av det lägsta jag gjort. Det positiva är väl att nu vet jag det. Jag fick perspektiv på ett och annat. Inget slår egna erfarenheter när det gäller att komma till insikt. Tråkigt bara om det sker på bekostnad av andra.

Snart åker jag till mitt nya hem. Jag hoppas i alla fall att det kommer kännas som ett hem. Det blir boende och mat mot att jag arbetar på gården. Bra deal i väntan på att jag ska bli klar med mina operationer och få mitt nya personnummer. Vilket tyvärr drar ut på tiden. Det som skulle vara en rutinoperation som bara vara att boka in kanske inte blir av förrän i sommar, eller i höst om jag ska försöka översätta deras språk till verkligheten.

snowboard

Is da shit. Nä, det är det nog inte, men kul var det i alla fall. Vi tog ju en dag i Kungsberget när de hade premiär, men då var jag missnöjd med min åkning. Sen försökte jag förlåta mig själv eftersom jag åkt så lite under så lång tid (två och en halv vecka på tio år). Nu var vi i Orsa och åkte i fyra dar och de två sista dagarna kändes det lite som att jag faktiskt kunde åka igen. Jag fegar fortfarande ibland, men i flackare backar så ligger jag åtminstone på skär hela vägen ner. Härligt med fartvind. Sen inser jag ibland att om jag ramlar i den här farten bryter jag ihjäl mig. Då är det bara att tänka att vad som än händer stå på brädan för i helvete. Än så länge har det fungerat bra.

Nu är jag tillbaka i huvudstan och saknar redan backarna. Jag vill inte vänta fyra år till på att åka igen. Fast det kommer jag antagligen inte behöva. Vi kommer nog ta en sväng till Kungsberget igen och jag får låna bräda så jag slipper hyra.

Livet i övrigt kunde ju vara mer strukturerat, men jag vet liksom inte hur jag ska göra det. Jag försöker bara ta en sak i taget. Det mesta känns bara som att det är bortom min kontroll. Jag bara går och väntar på att det ska lösa sig på ett eller annat sätt.

Nu är det dags att fortsätta min challenge!

2009 – yihaaa!

Förra inlägget lät som ett nyårslöfte, vilket det inte är . Sånt sysslar inte jag med. Vad jag däremot är grym på är fuckups. Jag har på något sätt gjort mig ovälkommen hos morsan. Hon kom tillslut fram till fönstret och skrek och gapade och hotade med polisen om jag inte drog där ifrån. Jag är inte oskyldig, men jag kan inte riktigt förstå hennes upptrappning. På något sätt känns det ändå rätt skönt. Jag har alla mina djur med mig in till stan och imorgon åker vi härifrån. Blir nog inte att vi åker tillbaka på ett bra tag.

Det jobbiga är att jag faktiskt inte har något hem, även om folk fortfarande envisas om att förbarma sig över mig. Jag hoppas på att jag får bo på gården som jag ska åka och besöka snart. Jag vågar inte hoppas för mycket, för då blir jag så besviken om det inte blir av. Men något måste jag göra för att orka kämpa vidare.

Bara någon timme kvar nu på detta crappiga året. Det har väl varit ganska bra egentligen. Halva året skitbra och andra halvan åt helvete. Eller åtminstone nedförsbacke rätt ut i helvetet. Konstigt nog mår jag ändå bättre än jag gjorde förra hösten. Mycket oro/ångest, javisst. Men å andra sidan tar jag i princip inga mediciner nu. Totalt sett känner jag mig mer stabil, men det klart att all skit som händer inte förbättrar något.

Nu hoppas jag att jag kommer reda ut härvan och faktiskt komma framåt under nästa år. Gott nytt år till mig, och er (ni som letat er hit).

oblivious

Omedveten närvaro. Tankeremsor flyger genom mig, flyger runt i mig, fyller mig samtidigt som tomheten skapar ett vakuum. Känns som att jag ska implodera vilken sekund som helst. Vill kräkas.

Jag har verkligen tappat lusten, viljan att försöka. Har gett upp. Kanske inte för alltid. Hoppas inte det, för i så fall kan jag lika gärna dö nu. Varför gå runt och lida liksom? Bara onödigt. Känner just nu att jag inte har någon anledning att gå och lägga mig. Det händer inget imorgon, inget i övermorgon, eller nästa, eller nästa dag. Det finns egentligen ingen anledning att äta. Jag har ändå inte råd och jag är redan fet. Så varför? Det gör inget om jag mår sämre får mer ångest. Har redan tillräckligt så att det hämmar mig från att leva mitt liv.

Ok. Jag fattar att allt detta låter irrationellt och knäppt på alla vis. Jag kan fortfarande kliva ut ur mig själv och se hur fucked up det är. Tyvärr hjälper inte det. Det är känslor som jag inte lärt mig styra över. Tanken är att jag ska vara medvetet närvarande. Tanken är att jag ska validera mina känslor (först måste jag veta vad jag känner, sen validera). Jag orkar inte. Jag har mer eller mindre hela hösten varit så omedvetet närvarande som är möjligt. Jag fokuserar på saker som tar bort mig från verkligheten, som tar bort mig från världen. Har börjat läsa böcker igen. Läser för att slippa vara här. Jag kan koncentrera mig och vara där istället.

GAAAAAH

Vill bara skrika lite. Fan ta all jävla skit!

några hus

Gick en runda med hundarna för någon dag sen. Min morsa har hittat ett hus hon kan köpa. Det gröna med skylten Fregattgatan på. Perfekt skick. Tyvärr kommer det nog inte gå under miljonen ändå för området är så pass attraktivt.

saknad

Jag har försökt att inte tänka så mycket på alla som har försvunnit ur mitt liv denna sommar och höst. Det har ju ”bara” varit några hästar. De åkte iväg till sina ägare en efter en och de flesta har jag nog också blivit uppdaterad om vart de är och vilka deras nya ägare är. Jag har sett några bilder. Hört att allt är bra. Jag tvivlar inte på det heller, men jag saknar dem. Alla har sina egna personligheter och sätt. Några ”klickar” man med direkt och några är ”pain in the ass” mer eller mindre, fast med charm liksom.

Största skillnaden mot människor är väl just att de inte kan tänka som vi. De kan bara göra och reagera på ett relativt förutbestämt sätt. Variationerna är inte så stora och om de får vara i en miljö som fungerar för dem och tillgodoser deras behov så blir de rätt enkla att ha och göra med. Det enda vi behöver göra mot dem är att använda vår grova tolkning av deras kommunikationsmetoder. De försöker förstå och göra det vi vill så långt de kan.

Jag saknar inte bara individerna. Känslan när man har tagit in dem på kvällen och de står och mumsar på sina strån. Lampan är släckt och månen lyser upp hela gården. Klockan är nio halv tio och det är så ljust att man kan ta jycken på en skogsprommenad. Tystnaden. Friheten. Det är underbart.

Om jag någon gång får chansen att ta en häst och dra ut i vildmarken då vet jag inte om jag kommer tillbaka. Jag skulle kunna bara vandra omkring. Jaga och äta vad jag får tag på. Det är en dröm att få göra det under en period åtminstonne.

Sen kommer jag ofta på det att jag är så himla social av mig. Gillar inte att vara själv särskilt länge. Gillar inte att inte prata med andra människor. Tänker att jag vill ha någon med mig. Tror att det kan vara svårt att ha någon med sig på ett sånt äventyr. Man måste verkligen kunna stå ut med varandra i alla lägen då. Sen är det alltid en nackdel att hänga upp saker på andra. Jag ska fanimej göra detta själv. Någon gång ska det bli gjort.

Hobo, min första ponny (inte min, men ändå alltid min)

aktivitet eller ide

Nu är det fan dax för ide. Jag är bara trött och slö hela dagarna. Som att jag aldrig riktigt vaknar. Huvudvärk för jämnan. Antingen får det hända nåt eller går jag helt enkelt i ide.

I lördags tog jag bussen till ishallen för att testa mina nya skrillor. Då skulle det givetvis vara konsert i ishallen på kvällen och åkningen var inställd. Jag gick tillbaka till hållplatsen. Där tvärs över gatan var det några som trotsat rusket och var ute på konstgräset och spelade amerikansk fotboll. Spelade kanske är att ta i, men de tränade i alla fall. Jag vart ju genast sugen på att springa över gatan och fråga om jag fick vara med. Sen tänkte jag att det får jag nog inte, eller de skulle åtminstone tycka jag var märklig. Det hade ju varit rätt antaget visserligen.

Nu kom jag på att jag kunde kolla upp det där. Gick in på klubbens hemsida och läser ”Är du intresserad av att börja träna med oss är du/ni varmt välkommen!”. Jamen dåså. Jag har frågat i deras gästbok om det är ok att bara komma och träna lite på skoj. Skulle vara hur kul som helst. Tror jag…

Jag gav inte upp ishallen trots motgångarna. Igår cyklade jag ut, åkte skridskor i ungefär två timmar och cyklade hem. Ont i fötterna. Konstigt nog ingen träningsvärk. Jag vill träna, men det är så trist att röra på sig bara för att inte bli helt försoffad. Jag vill göra saker, helst tillsammans med andra så jag liksom blir peppad. Har ju tänkt mig en mage med lite rutor på. Inte som nu. En hårig gubbmage.

bättre begagnad livsplan köpes

Jag är öppen för förslag. Känner att jag sitter fast. Om det är något som verkligen skrämmer mig så är det just att fastna. Inte i en björnsax utan i livet. Att inte ha någon idé om hur jag ska ta mig vidare. Visst, ”leva i nuet” och sånt bullshit är ju fint, men jag vill ha högre mål i mitt liv än att överleva dagen. Kanske ett lyxproblem.

Det finns såklart en massa saker jag skulle vilja göra, men hur jag än vänder och vrider så kommer det en massa saker ivägen. Oftast pengabrist. Då tänker jag att ett jobb skulle lösa det problemet, men då uppstår genast nästa problem. Hur i helvete fixar jag ett jobb som jag dessutom klarar av att jobba med utan att få ångest eller något annat nytt problem av.

Fan vad jag är pessimistisk… Hur ändrar jag på det? Jag är fast. FUCK.

bostadslös ej lika med hemlös

Jag har nog sällan haft så många hem som nu. Vore dock trevligt med ett eget hem. Ett hem där mina saker bor. Dit jag kan gå och vara bara jag. Mina djur får vara där också såklart. Jag har inga problem att hitta bostad. Det jag har problem med är ett jämnt pengaflöde som klirrar ner i min kassa. Försäkringskassan och A-kassan verkar vara ärkefiender. Det är inte meningen att man ska vara både sjuk och arbetslös. Fan ta den som sen ska försöka sig på att vara frisk igen och söka jobb. Då får man ännu mindre pengar. Sen tycker alla att man är knäpp som inte bor någonstans.

A-kassan vill inte ens betala ut pengar om man inte har en adress. Arbetsförmedlingen blir tokiga på att mina hem ligger drygt 50 mil ifrån varandra och att jag ibland pendlar. Men vad ska jag göra? Mina katter bor i det Södra hemmet. Jag själv pallar inte vara där utan vänner (ok, det finns folk jag känner där också, men inte lika nära vänner). Här i stan görs dessutom alla läkarbesök. Nu har jag varit uppe i två veckor. Kommer tillbaka nästa gång det är dax att gå till doktorn. Plastikkirurgen har kallat mig den 17 december på återbesök så då tänker jag vara här.

Det bästa med denna röran är att jag har så många människor runt mig som bryr sig och vill hjälpa till. Samtidigt är det så jobbigt. Jag känner mig osjälvständig och gillar inte att utnyttja folk. Jag vill kunna betala för mig. Göra rätt (ja, jag vet att jag ska sluta tänka i banor som rätt och fel) för mig liksom. Samtidigt går inte det när jag inte har någon inkomst över huvud taget. Om jag inte haft alla dessa vänner (jag har inte ens utnyttjat alla de som finns i min närhet än) skulle jag nu vara hemlös. Det är jag inte. Jag är bara splittrad. Mellan tacksamhet och en känsla av att behöva betala tillbaka. Allt handlar ju inte om pengar heller. Det kan ju bara vara så att jag sedan ställer upp på någon annan som behöver min hjälp. Men jag vill gärna betala tillbaka med ränta eftersom jag är rädd för att utnyttja någon.

44 frågor

Fick ett kedjemail. Jag svarar i princip aldrig, men nu kände jag mig välvillig. Lägger upp det här istället så kan ju alla som vill läsa och alla som vill svara får svara. Påminner om en utmaning…

Vidarebefodra och byt ut mina svar mot dina och skicka till dina vänner inkl mig. Ja, om ni har lust dårå.

1. När gick du upp idag?

Skulle tippa på tjugo över fem, efter mysigt uppvaknande.

2. Diamanter eller pärlor?

Oslipade diamanter. Eller svarta diamanter.

3. Senaste filmen du såg på bio?

Känns nästan pinsamt, men nu kom jag på att jag faktiskt var på vuxenfilm i vintras. Sweeney Todd. Jag är såld på musikaler och Tim Burton, så det var en snygg kombination.

4. Favorit-TVprogram?

Just nu följer jag ingenting. L-word var hett, sen har jag haft Buffyperiod och nu ligger några säsonger med Weeds och bara väntar på att jag ska kolla…

5. Vad åt du till frukost?

Det var frukost jag skulle käka nu, men så fastnade jag visst här istället… blir nog klämmemackor. Jag är vrålhungrig.

6. Vad är ditt/dina andranamn?

Andranamn…? Jag har bara förstanamn. Vad ska man med reservnamn till?

7. Din favoritmat?

Frulle — helst i sängen, men annars funkar tre timmar hotellfrukost också bra.

8. Vilken mat gillar du inte?

Den äckliga maten. Allt som luktar illa. Döda djur.

9. Vilken är din favorit-CD för tillfället?

Hmm… jag lyssnar efter humör och sinnesstämmning. Kan vara stenhårt eller soft hissmusik. Nu har jag haft en Ane Brun-låt på hjärnan ett par dar.

10. Vilken bil kör du?

Kör moppe (DT125R gammal tvåtakt som gör dryga 120). Annars grannens VOLVO eller jeep (snart flintabil, för chassit är i princip obefintligt) har väl varit de bilar jag mest kört sen jag sålde min. Nu kör jag en kompis mazda 323 som jag lånat för att flytta lite saker.

Om jag fick välja skulle jag nog ta en som brummar skönt, vilket i mina öron är lika med gammal och stor motor.

11.  Vilken är din Favoritmacka?

Humöret som styr här också. Jag hatar att äta samma sak varje dag, eller jag har väl perioder. Men helst frön och nybakat med smör å kanske pålägg i form av avokado, gurka, ost, marmelad, philadelphia (dock inte allt blandat). Scones med philadelphia och marmelad är smarrigt värre.

12. Vilka mänskliga drag kan du bara inte med?

Girighet. Om det nu är ett mänskligt drag… Det verkar onekligen så om vi kollar runt omkring oss.    

13. Vilka är dina favoritkläder?

Spontant tänkte jag kallingar, men jeans eller fan, helst naken.

14. Om du fick åka vart du ville vart skulle du åka då?

Ut i rymden.

15. Favoritklädmärke?

Inget. Gillar praktiska kläder eller bara snygga kläder oavsett märke, men de ska hålla. Hatar när ens favoritkläder går sönder.

16. Var vill du dra dig tillbaka?

Jag planerar inte dra mig tillbaka. Hade visserligen en plan för längesen att bli maffiaboss på Sicilien, så då lärde jag mig lite italienska.

17. Favorittid på dagen?

All vakentid då jag har kul saker för mig. Kan vara natt också.

18. Var och när är du född?

Blekinge Lasarett en varm och arla julimorgon 1980.

19. Vilken är din favoritsport att se på?

Snowboard eller någon extremsport typ freestyle motorcross, annars föredrar jag att utföra själv. Om jag kollar blir jag mest frustrerad för att jag inte får.

20. Vem tror du inte sänder detta tillbaks?

Ingen. Eftersom ingen kan undvika att svara på något de inte fått.

21. Vem tror du skickar tillbaks först?

Bra fråga, när ingen har fått något att skicka tillbaka. Det ska bli spännande.

22. Coca Cola eller Pepsi?

Oj, pest eller kolera. Coca Cola är ju känt onda, men det är nog godare trots allt och det verkar kunna bota det mesta.

23. Fotboll eller ishockey?

Hockey för tacklandets skull då.

24. Är du en morgonmänniska eller nattuggla?

Bra fråga. Har också undrat. Fram till 15 var jag läskigt mycket morgonmänniska. Sen blev jag bara trött.

25. Pedikyr eller manikyr?

Ja tack.

26. Några spännande nyheter att berätta för oss?

Nä, har nog redan avslöjat allt.

27. Vad ville du bli när du var liten?

En hel brandkår (fattade typ inte skillnaden på det och brandman), Zorro, bergsbestigare, professor i marinbiologi. Det var bara några jag kom på sådär på rak arm.

28. Bästa barndomsminnet?

Oj, om jag inte nämner nåt låter det som att jag haft en torftig barndom, men jag har faktiskt jättemånga. Kanske när vi var i Grekland och jag fick leka med en Chimpansunge. Var där varje dag i en dryg vecka, sen grät jag visserligen i kanske två veckor när jag kom hem.

29. Varit i Afrika?

Jo.

30. Nånsin rullat in någon i toapapper?

Nope, men jag hjälpte till och tejpa fast en klasskompis i en stolpe med gaffatejp. Han var med på det tills han kom på att han verkligen satt fast.

31. Varit med om en bilolycka?

Na, räknas det om en taxi kör sönder ens cykel eller när en bil svänger in mitt framför en (fortfarande på cykel) och bromsar så man kör in i arslet på den?

32. Favoritdag i veckan?

Alla lediga dagar då jag får göra precis som jag vill eller dagar jag kanske inte är direkt ledig, men ändå har en känsla av frihet.

33. Favoritblomma?

Vilda blommor. Blåsippor är kanske lite speciellt.

34  Favorit-snabbmatsrestaurant?

Grillen vid Medis sen mitt gamla falafelställe stängt igen. Saknar min habibi som alltid gjorde extra allt och gratis hommos. Jag har ett nytt falafelställe, men tyvärr går det inte under snabbmatskategorin. Det tar ungefär 20 minuter att få en falafelrulle även om de inte har några andra kunder.

35 Äger du en cykel?

Ja egentligen två, men tyvärr snodden någon jävel bromsarna och styret på den som faktiskt hade bromsar. Den andra är fixed, så den behöver egentligen ingen broms (har en fram ifall kedjan hoppar).

37. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?

Har inget kreditkort och bör nog undvika utökning. Jag är alldeles för bra på dyra intressen. Prylbög.

38. Läggdags?

Strax innan jag tänker sova. Ibland har jag misslyckats och somnar i soffan, men nu har jag flyttat soffan.

39. Vems svar är du mest nyfiken på av dom du skickar brevet till?

Fick kedjebrevet av den jag var mest nyfiken på tror jag.

40. Senaste personen du delade en middag med?

Oj, det var ett tag sen jag åt middag. Har mest blivit luncher. Får väl lita på XXX och säga det var hen.

41. Vad sysslar du med just nu?

Urbota dum fråga.

42. Favoritfärg?

Lila.

43.  Hur många tatueringar?

Tre eller en och två halva. En som är bara linjer (men sträcker sig från arm till arm och ner mellan skulderbladen) och en som 75% nötts bort. Kanske kan räkna ihop det till två.

44. Hur många sänder du det här mailet till?

Noll, men å andra sidan — it goes public i samma sekund som jag trycker ”Publicera”.

Tapperhetsmedalj om du pallat läsa ända hit och grattis ifall du bara scrollade.

organisation

Jag försöker organisera. Försöker träna på att vara här och nu och gå in för mina uppgifter en i taget, men så kommer det vågor av mindre panik. Jag hinner inte med att värja mig. Helst skulle jag då vilja ta några tabletter som lättar den värsta paniken, den som paralyserar. Tyvärr är tabletterna inge bra, för de är beroendeframkallande och narkotikaklassade. Det är ok i små doser under kortare perioder, men min psykolog har avrått mig och säger att jag ska prova övningarna istället. Med den auktoriteten så är det bäst att lyda.

Nu har jag tagit på mig lite matningar och pass på en pålle som är trasig och har boxvila. Det är nog bra. Jag har då vissa tider då jag ska göra något särskilt. Helst vill jag kunda binda upp andra saker runt de tiderna så jag får saker gjorda. Kanske skulle ta och göra den där frukosten nu… Jag gick nämligen ut med hunden och plockade några svampar, så det blir svampomelett.

vaken med tankar sprutande ut ur hjärnan

En vän som opererades igår. Han hade dock osis. Åkte in en gång till på kvällen. Jag har sovit två timmar tror jag. Inte så mycket för att jag är orolig för hans hälsa. Jag ringde avdelningen på natten när jag tänkte att ”nu är han nog klar” och det var han. Inga problem. Men istället så började jag fundera på annat och när jag hade två timmar kvar att sova gick jag upp.

Nu har jag suttit framför datorn i en och en halv timme. Snart dax för frukost. Sen ska jag gå ut och slå gräs åt en halt pålle — han står inne och behöver mat.

Blir nog en spännande dag idag. Jag kommer troligen vara en zombie, men sånt händer.

Apropå funderingar så har jag saknat någon att gosa med på sistone. Jag tror jag behöver mycket närhet från en annan människa. Även om jag har svårt att släppa in folk nära (på alla sätt) och inte gärna kramas (tycker det känns påfluget om jag inte känner personen mycket väl), så är jag nog en person som behöver extremt mycket närhet. Bara att sova tillsammans och trassla in benen lite grann, en arm mot en arm eller vakna och ligga sked och lukta bakom örat på halsen. Det är det jag saknar som singel. Annars är det hur smidigt som helst att vara ego och göra precis som jag vill utan att ens tänka på någon annan.

Kanske inte så konstigt heller att jag saknar någon att sova med. Har i princip aldrig sovit själv under några längre perioder i mitt liv. När jag var liten sov jag hos min morsa, på tok för länge. Sedan har jag sovit med dem jag varit tillsammans med ganska mycket, redan från mellanstadiet. Jag är nog en flockmänniska på det sättet i alla fall. Har tillfälligt gett upp tvåsamhet, men flersamhet kanske vore nåt. Åtminstone så länge det inte är några allt för seriösa relationer, eller snarare så länge relationerna är kravlösa. De kan säkert vara seriösa ändå.

Nä, nu frukost. Det skulle vara ljust när jag skulle gå upp, men det verkar dröja ett tag till. Skit.

men puh, vilken tur

jag har inte dött. Det har ju till och med blivit bättre. Men jag vill gärna veta vad som händer. Gillar inte när jag inte får svar. Frustrerande.

inneboende på prov

Jag föll för grupptrycket. Nu ska jag prova bo hos en bekant. Får hyra ett rum för en anständig kostnad varje månad. Det är bara att hålla tummarna.

Flytten kanske tar lite tid, för nu är jag sjuk.

Joan Baez

Saknar min LP och spelare, men youtube kan vara ganska ok ibland. Hittade dock inte låten jag sökte. Denna får duga.