nyopererad

Mastektomi nummer tre. Det tog ungfär 11 månader, men nu tror jag nog att jag ska kunna gå runt i t-shirt relativt avslappnat i sommar. Bar överkropp blir nog nästa sommar, men då har jag tid på mig att skaffa mig magrutor.

Jag måste gå runt med kompression i fyra veckor. Både dag och natt. Det är det som är jobbigast. Själva opererandet är inte så jobbigt. Igår var jag mest borta hela dan trots att de opererade mig på morgonen. Idag är jag väl lite trött, men inget ont eller så. Fast så här i efterhand så skulle jag nog välja de stora ärren precis under bröstmuskeln och bara en operation. Möjligen en ärrkorrigering efter det, men inte mer. Nu tar det ju tid. Allt ska läka ihop ordentligt innan man får komma in igen. Denna gången får jag vänta på återbesök tills i höst. Det blir hårt att vänta så länge.

Samtidigt som jag kommit så långt på så kort tid så har jag aldrig riktigt känt mig så fast på samma ställe. Jag har liksom känslan att jag vill få det här avslutat innan jag orkar börja på något nytt. Jag försöker jobba med mig själv och må bra. Bara det att få ångest/oro under kontroll tar upp väldigt mycket av min energi. Sen behöver jag bättre självförtroende. Det kommer ju lite då och då när jag lyckas med saker jag företar mig.

Jag ska nog försöka skriva ner mer här. Alltid när jag går runt och gör något annat som inte tar upp så mycket hjärnkapacitet så kommer det en massa tankar. Problemet är att jag glömmer bort det i samma sekund som jag tänkt det. När jag väl sitter vid datorn känns huvudet tomt. Eller så överfyllt att inga tankar är i hela meningar, bara ett virrvarr där inne.

lägeskoll

Året som gått skulle lika gärna kunna vara tio år eller mer. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan greppa det. Från ett långt förhållande till singel till något slags helt annat förhållande på distans. Jag har gått ifrån att jämt och ständigt bli tagen för att vara tjej, till att bara vara vilken kille som helst. På nåt sätt var det inget jag kunde föreställa mig innan det faktiskt hände. Visst passerade jag ibland innan testo och visst tog det inte särskilt lång tid innan jag fick en röst som snabbt talade om att det var en kille som snackade. Sen tog det ett tag till innan jag själv förstod att så verkligen var fallet. Jag har varit inne på två operationer och tagit bort merparten av det som var tjejbröst. Det som är kvar kan jag på nåt sätt ändå förlika mig med. Snart ska jag in igen så jag hoppas att de snart blir klara. Även om det allt som oftast ser ok ut med t-shirt så vill jag kunna ta av tröjan om jag blir varm eller får lust av nån anledning — utan att det ser helkonstigt ut. Det känns inte omöjligt att det kommer bli rätt bra. Jag hade inte vågat hoppas innan.

Det gick ju lätt att summera det viktigaste på några få rader, men det är faktiskt ganska stora grejer. Jag har fortfarande inte landat. Vissa saker, som det faktum att jag har haft mens! Ja, det är sant. Jag hade det. Nu känns det så avlägset och konstigt att jag inte ens fattar att jag någonsin lidit av det. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jävla bra det är just nu. Fortfarande osäker, ångest och sånt skit, men på något sätt ändå oftast under kontroll tycker jag.

Jag är inte heller bostadslös längre, men en friggebod utan möbler kanske inte riktigt kan räknas som ett hem heller. Det är åtminstone varmt och jag har knappt tid att vara där. Är ute med hästarna eller hundarna. Finns inte brist på saker att göra här på landet.

osmidig

Ibland är jag osmidig. Ibland är jag ännu osmidigare. Jag misstänker att jag nyligen slog nytt rekord i osmidighet. Jag ångrar det inte men det var antagligen något av det lägsta jag gjort. Det positiva är väl att nu vet jag det. Jag fick perspektiv på ett och annat. Inget slår egna erfarenheter när det gäller att komma till insikt. Tråkigt bara om det sker på bekostnad av andra.

Snart åker jag till mitt nya hem. Jag hoppas i alla fall att det kommer kännas som ett hem. Det blir boende och mat mot att jag arbetar på gården. Bra deal i väntan på att jag ska bli klar med mina operationer och få mitt nya personnummer. Vilket tyvärr drar ut på tiden. Det som skulle vara en rutinoperation som bara vara att boka in kanske inte blir av förrän i sommar, eller i höst om jag ska försöka översätta deras språk till verkligheten.

jag är inte förkyld

Antar att det inte skadar om jag tar och klappar mig för bröstet och säger hur bra jag är. Riktigt bra kan jag faktiskt vara ibland. Idag till exempel. Jag bestämde mig för att gå ner och träffa min kusin som hälsar på sina päron. De bor grannar med min morsa här på landet så inte särskilt ansträngande. Den ansträngande biten var att övervinna rädslan över hur dum jag skulle känna mig när jag skulle försöka förklara varför min röst är så konstig. Av mina två kusiner så är det denna som jag har haft mest kontakt med för vi är närmst åldersmässigt. Hon är bara tre år äldre och en som jag alltid sett upp till sen jag var liten.

”Är du förkyld?”, var vad hon undrade när jag kom dit. ”Nej, det är hormonerna”, svarade jag och sen var det bara att fortsätta. Nu är det iaf gjort. Eller lite av allt jag skulle gjort för länge sen. Min mamma har inte pratat med någon. Hon pratar med mig lite grann, men sen blir hon förbannad om vi pratar för länge — hur länge det är vet jag inte, det varierar. Eftersom alla jag inte känner tar mig för kille så kan det bli konstigt när alla här ”hemma” inte vet något och säger kvinnligt pronomen och mitt gamla namn. För att inte snacka om hur konstigt det känns för mig själv. Jag kan drabbas av någon form av kluven personlighetsstörning på kuppen.

Egentligen är det ju inte så att jag skäms eller mår dåligt över vad jag gör/gjort. Det är mer att jag dels inte vet hur jag ska ta upp det och dels tycker det verkar jobbigt för andra. Sen när det nu gått så lång tid känner jag mig mest dum och skyldig som inte sagt något tidigare. Som om jag vill påstå att jag inte har något förtroende för dessa personer. Så är det ju inte. Det är bara det att jag är här så pass sällan och under så kort tid att det inte alltid faller sig så att vi ses. Känns som lite för stort att droppa när man bara är ute och råkar springa på någon på stan. Alltså, det har ju hänt att jag sagt: ”jo, förresten har jag bytt namn”, och sen har jag langat fram näven och presenterat mig. Det funkar på folk i min egen ålder eller folk som jag vet vad de har för inställning. Det känns helt fel på vänner till min morsa — inte för att de skulle vara abnormt inskränkta eller så.

Ibland är jag i vart fall lite bra. Ibland har jag bara tur. Jag har en kusin som jobbat med ts-patienter i Linköping i några år. Hon har koll. Det är tur. Jag ser fortfarande upp till henne. Fler bra kusiner åt folket, tack.

GAAAAAH

Vill bara skrika lite. Fan ta all jävla skit!

konspiration mot att skapa riktiga män

Hade en idé. Trollhares inlägg ”Diagnos: Frisk” ledde till en diskution som inte riktigt ryms i kommentarsfältet. Nämligen den om ts (transsexuella) och underlivsoperationer. Det finns inga krav på att ts, varken MtF eller FtM ska göra något åt sina könsorgan. Det märkliga är att det inom gruppen av ts finns några som verkar ta illa upp eller på något sätt motsätter sig dem som undanber sig att korrigera just sina könsorgan. En kan ju tycka att de som tillhör denna minoritet kunde vara öppna och tillåtande individer och att de skulle ha förståelse för folk i samma båt så att säga. Så är det inte. Det finns dem som tycker sig stå över och som också gärna kallar sig ”genuina” ts.

Jag har själv inte gjort någon undersökning på området, så allt jag skriver är skvaller, hörsägen, ordbajs eller vad ni nu vill kalla det. Vad jag tycker mig kunna skönja är dock att MtF oftare ser ut att ha den här smalare synen på ts och vad som bör vara ”rätt” behandlingsväg. När jag började umgås med andra ts-killar så var jag rädd att de skulle vara stereotypa. Ingen fara, jag möttes av personer som är mer eller mindre queera. Hittills har jag inte stött på några som uttryckt sig som trollhare skriver. Däremot har jag hört det många gånger från flera olika håll.

Vad som är än mer förundrande är varför operationsmetoderna för oss ts-killar är så pass dåliga. Visst, det är svårt. Men jag tror inte det största problemet ligger i svårighetsgraden. Jag tror fortfarande det är omvänd sexism även här. Vi har växt upp som tjejer och vi behandlas som tjejer. I journalerna hos utredarna står vi omskrivna som ”hon”, åtminstone tills att vi fått våra diagnoser. Jag tror också att vi på något sätt utgör ett hot mot manligheten på det sättet att om vi kan ”bli” män (vi har ju varit det hela tiden, men med fel kropp och utan att andra förstår det, ibland knappt vi själva), så kan vem som helst ”bli” man. Kan vem som helst vara man så är det inte heligt längre. Varför det finns ett visst motstånd i att utveckla bättre metoder.

Jag kanske är en paranoid konspirationsidiot, men jag tror ändå att det ligger något i det. De vill helt enkelt inte det ska bli ”för bra”. Vi ska för alltid vara andra klassens medborgare. De vill ju inte ens ge oss proteser som vi kan använda. Eller jo, klart de går att använda — som utfyllnad i kallingarna.

Ja, nu låter jag bitter. Jag som inte ens har brytt mig om ifall jag har kuk eller ej. Det är ändå inte det som definierar mig som person. Det jag blir förbannad på är att det känns som att MtF’s fortfarande är prioriterade och får mer. Jag är inte avundsjuk på någon ts-tjej och vill inte att de ska få sämre vård. Jag vill bara att vi ska få det bättre. Mer jämlikt.

kiumbe @ RR

Jupp. Så var det. Lilla varelsen gick till Rättsliga Rådet och fick sin dom. Det var den 11/11. Jag är bara seg på att uppdatera mig.

Om någon som vandrat hit inte är insatt så kommer här en förklaring. Alltså Rättsliga Rådet tar beslut om vuxna människors rätt att få ändra sitt juridiska kön — bland annat. I mitt fall var det det som var aktuellt. Efter en massa utredande, som i mina ögon egentligen inte är något utredande utan mest godtycklighet, obskyra tester och en stor nypa intryck på en konservativ och könsstereotyp person, så ska det slutgiltiga beslutet tas av Socialstryrelsens Rättsliga Råd. Vad nu de vet. De får en knippe handlingar från ens utredningsteam som de läser. Sen blir vi (som vill få nya juridiska kön) kallade till ett möte där vi välkomnas att deltaga. Tack, men det var visst inget frivilligt deltagande.

Jag träffade först läkaren som grundat den nya mottagningen i Västra Götaland. Han frågade lite och bläddrade i sina dokument. Sedan fick jag komma in till rådet. Där var en ordförande och en sekreterare och fem övriga plus läkaren jag nyss talat med. Totalt 8 personer varav 6 gubbar (om nu det skulle vara av intresse). De glodde allvarligt och med myndiga ögon på mig och bad mig slå mig ner. Mitt emot ordföranden skulle jag sitta så alla kunde se mig bra, för det var det personliga mötet som var så viktigt. Dammit, jag skulle haft klänning…

Totalt hade de tre frågor och sedan fick jag gå ut medan de disskuterade. Någon minut senare fick jag komma in och få veta att jag passerat deras dömande blickar. Inte särskilt oväntat eller förvånande eftersom alla i princip kommer att klara av det. Nu har jag allstå tillstånd att ändra mina genitalier om jag så skulle önska. Dessutom så har jag rätt till ett nytt personnummer så fort jag blivit steriliserad.

Som läget är kan jag strunta i att kastrera mig och bara vara steril. Det kan vara på tiden att kolla lite mer vad som händer med det nya lagförslaget. Då gäller det nämligen att vara kastrerad, men å andra sidan får vi spara könsceller. Har nog skrivit om det tidigare. Ska möjligen spara en äggstock.

Det som jag ivrigt väntar på är personnummer och annan bokstav i passet. Det hade räckt om det var könsneutralt. I nuläget så tror jag att jag jag skulle få problem i vissa länder om jag visade ett pass som det står ”female” i. Dessutom går mitt pass ut nu i december tror jag. Perfekt att vänta lite och få ett som stämmer i stället.

dare devil — or not

Längesen sist, men jag skriver ju faktiskt för min egen skull, så det kan ju kvitta. Men faktum är att det har hänt en massa saker. En hel del som jag antagligen gärna velat ha skrivit här. Nyss gjorde jag något som jag själv inte trott att jag skulle våga. Inte än på långa vägar åtminstone. Jag gick till ett allmänt duschrum för herrar och jag backade inte trots att det redan var en annan kille där.

Jag vet att jag inte kan klä av mig som jag alltid gjort förut utan att bry mig överhuvud taget. Det skulle i detta läge inte spela någon roll vilket av duschrummen jag valt. Om jag skulle gå in till damernas omklädningsrum och någon ser mig gå in eller ut så skulle det vara väldigt underligt. Precis som det skulle vara ifall någon skulle vara där inne trots att min kropp på vissa sätt fortfarande liknar deras så passar jag inte in.

Sammanhanget just nu är en stor westerntävlning. Här är machofaktorn rätt hög. Antagligen för att kompensera fjolligheten att alls hålla på med hästar. Dessutom är jag känd som kille här — punkt. Ingen som ens skulle få för sig att tänka något annat och jag känner inte för att dra upp något. Varför?

Alltså är det herrtoa och herrdusch som gäller. Jag gick alltså in, klädde av mig, gick in i duschen och sen ut och klädde på mig. På väg ut så kan den andra killen ha sett mig framifrån och jag hade bara handduk runt höfterna… Jag överlevde, men det är ju möjligt att han funderade lite över min bringa som inte är helt färdig.

Så nu kommer jag in på del två. Jag opererades den 15 oktober. Då blev höger sida i princip klar — lite fett kvar som inte ska vara där sen, min i övrigt nästan klart. Vänster sida behöver det tas bort mer hud än han kunde ta på en gång. Trots det känns det jävligt bra. Jag hade förväntat mig mer jobb och det hade kirurgen också, men han sa att huden hade dragit ihop sig mer än väntat och det är bara positivt. Nästa gång blir antagligen sista riktiga operationen. Sen behöver de troligen göra korrigeringar, fast det är mycket mindre ingrepp och där emellan kommer jag nog kunna gå utan tröja utan att se allt för märklig ut.

Ja ja, i vilket fall känns det skönt att vara nyduschad och jag är stolt över att jag vågade.

op nr 2

Jag hann visst inte ringa och skynda på om en operationstid. Visst, det kan komma akutfall och då blir det uppskjutet, men jag hoppas inte. Var hemma igår och bytte soffa, i och med att jag ska flytta, och då fann jag en hel hög med post. Bland annat plastiken — operation den 15 oktober! Det är hur snart som helst ju. Jag fick nästan lite panik eftersom jag antagligen borde bli klar med mitt flyttande innan dess. Sen ska jag ju inte lyfta på saker på ett tag igen.

Helt underbart att få det gjort i alla fall.

upplyst –> amputation

Igår kväll var det ljust när jag gick hem. Första gången på länge nu som vägen hem kändes upplyst. Nätterna har varit riktigt kompakt mörka. Nästan så det är svårt att hålla balansen eftersom det inte finns saker i omgivningen att fästa blicken på och relatera till.

Jag gick hem och jag hade ont i organ i min mage som inte gett sig till känna på väldigt länge. Snart ett år tror jag. Kanske fantomsmärtor, men det kan man väl bara få i amputerade delar? Än är de inte amputerade. Vet inte om innanmäte kan amputeras heller. Det kanske bara avlägsnas. Snart ska väl det också ske hoppas jag.

Andra saker som däremot kan amputeras är väl bröst. I tisdags träffade jag kirurgen som påbörjat den amputationen i våras. Han verkade nöjd med vad han åstadkommit och konstaterade frankt att det behövs åtminstone två operationer till innan det kan börja likna något. Sedan blir det korrigeringar dessutom. Han ville påstå att det inte var orimligt att jag skulle hinna göra dessa två huvudoperationer innan nästa sommar. Jag håller verkligen tummarna för det. Nästa vecka skulle jag ringa och trycka på att få ett första datum för operation snarast. Får väl se vad de kan trolla fram åt mig.

Tålamod och väntan är saker jag inte reder ut. Jag blir galen av att vänta. Jag kommer hellre försent än att behöva vänta. I detta avseende är jag maktlös. De kan inte sätta schema så långt fram i tiden eftersom de hela tiden får in akuta patienter som behöver kirurgi direkt. Då är det någon annan som redan fått tid som kanske får vänta till en annan dag och så vidare.

Mindfulness. Men att vara i nuet är inte någon höjdare om nuet är skit. Fast mindfulness handlar ju mest om att styra tanken, så då kan man ju också välja att gå till framtiden och tänka sig den som något bättre. Det är mitt enda hopp i alla fall.

fel muskel alltså

Fick konstaterat av överläkaren som hållit i min utredning att sköterskan minsann stuckit i fel jävla muskel. Inkompetenta stackare. Jag försökte ju inflika det, men sen sa jag bara nåt i stil med att det kanske e bra att sticka på lite olika ställen. Min tanke var i alla fall att göra tanten uppmärksam på att jag såg att det var ett annat ställe än tidigare gånger.

Inget att göra nu, men utredaren rådde mig att gå till någon annan sköterska samtidigt som han skakade på huvudet och sa att de ska ju veta. Mm, det trodde jag också.

9 mån T

Huvudtanken med bloggen var ju att kunna se någon form av utveckling av mitt liv. Det klart att jag har utvecklats, men det där med att skriva ner saker som händer är väl inte min starka sida antar jag. Oftast tänker jag på saker jag vill skriva när jag gör något annat. Det jag har fått som uppgift av min psykolog har jag inte riktigt fixat. Mindfulness. Nä, mer mind overload.

Ganska nyligen hade jag en konversation över nätet angående det faktum att hormonerna (i detta fallet könshormonerna) påverkar även vårt psyke. Lite på skämt sa jag att jag nästan blivit biologist på kuppen, men det är faktiskt inte sant. Jag har försökt att rannsaka vad som har hänt och hur jag har förändrats. För viss förändring är ju oundviklig. De flesta förändringar verkar dock ha en enkel förklaring. Det faktum att rösten ändrats lite och att jag känner mig bekvämare i min kropp påverkar såklart mitt psyke. Det är ju inte som att vi kan skylla en massa brister, som till minst 99,9% beror på hur killar och tjejer uppfostras, på biologi.

Jag kan nog lugnt säga att jag är samma person som innan och jag grinar fortfarande när jag ser något sorgligt eller löjligt lyckligt på TV (eller läser det i någon bok). Eftersom jag större delen av tiden med mina ”nya” hormoner har varit tvungen att äta antidepressiva tabletter så har jag varit lite rädd att jag blivit helt kall av hormonerna. Så var det inte. Nu vet jag. Jag har inte ätit de där läskiga tabletterna på ett par månader nu och jag känner igen mig själv igen. Det känns bra.

Fysiskt så har jag nog mest bara blivit större. Inte särkilt fet. Bara lite mer muskler tror jag. Det fettet som fanns har lagt sig i position runt magtrakten. Nu väger jag mellan 58 och 60 kg (52 i slutet av november då jag började). Jag har växt ur en massa kläder, typ mer än halva garderoben och då mest byxben som var smala som nu stramar äckligt eller ärmar på t-shirts som plötsligt blivit spänniga som fan. I övrigt så börjar håren sprida ut sig. Snart kanske jag till och med får några äkta strån i ansiktet. Än så länge är det bara fjun. Fast det har blivit mer och tätare fjun, men det behövs extremt bra ljusförhållande och lupp för att upptäcka dem…

men puh,

var grannens kommentar när hon slängde en blick på min höft uppifrån sitt fönster. Den högra höften är kurvig värre. Om någon villat sig in här så kanske ni undrar varför.

Jag börjar med början. Måndag kl 13.20 anländer jag till min vårdcentral för att få min injektion av androgener. Jag träffar en sköterska som känns lite snorkig. Hon börjar pilla fram ett plåster först å då undrar jag skämtsamt om hon ska plåstra om mig först. Det skulle hon inte. Hon känner efter vad mitt höftben pekar ut, måttar nedåt en bit och sätter kanylen rakt in i höftleden, eller det är iaf så det känns. Jag uttryckte redan innan viss oro med val av injektionsplats och sedan talade jag om att jag kände viss smärta, ner till knäet ungefär. Nålen var kanske lite drygt halvvägs inne och sedan tog hon ut den ytterligare innan hon pressade in det sista, dock utan att tömma sprutan. När nålen kom ut bubblade det ut injektionsvätska, men hon gjorde ingen grej av det utan tryckte dit plåstret. Så här i efterhand vet jag inte om hon hade handskar och jag är väldigt osäker på om hon spritade mig innan hon stack.

Dan förlöpte utan större missöden, eller ett kraftigt stukat ringfinger efter en vurpa på en hal klippa, men det hör inte hit. Det var igår (tisdag) som höften började göra sig till känna. Den blev tjockare, och tjockare. Där det i vanliga fall går in som en grop i rumpan, särskilt då en flexar lite, har jag nu en bula ut. Jag ljuger inte när jag säger att den nog uppgår mot 5 cm! Det syns tydligt genom mina halvlöst sittandes träningsbrallor. Det gör ont.

På kvällen när jag ville ta mig hemmåt från staden hade jag börjat känna feber och viss frossa (vågar inte dra en parallell, men värt att nämnas). Väl hemma (hur jag tog mig hem var ett under av ren och skär vilja) började jag skaka som fan och kallsvettades mängder. Där låg jag nu helt hjälplös å skakade i mina dränkta lakan.

Framåt morgonen blev frossan och kallsvetten bättre. Jag ringde endokrinologmottagningen och frågade om det inträffade. Fick då rådet att ta mig till vårdcentralen igen och få en bedömning om vad som inträffat. Jag ringde först för att fråga, men fick då svaret att det nog inte var någon fara. Den enda risken jag var utsatt för konstaterades vara att depån kanske kommer att vara en kortare period. Det kunde min endokrinolog i så fall fastställa, varpå de skickade tillbaka mig.

Jag orkade inte mer. Återkommer med rapport.

mitt liv som ungkarl

Jag behöver inte tänka så noga på att byta kallingar och duscha. Jag kan gå runt i mitt sunkiga och stökiga hus och fisa hela dagarna. Det är inte särskilt trevligt. Jag vill gärna lukta gott och ständigt vara iklädd sexiga — och framför allt rena — kallingar. Jag vill gärna att mitt hem ska vara skinande och helst slippa tävla med hunden om vem som fiser äckligast.

Nu är det läge att rycka upp mig och ta mig ut i världen igen. Mitt singlande har även inneburit celibat och det är rätt överskattat — om det nu ens är skattat alls. Jag är definitivt inte ute efter något seriöst. Jag är inte heller bekväm med konceptet one-night-stands, så jag vet inte riktigt var jag hamnar då. KK?

Det jag saknar mest är nog kontakten. Bara sitta i soffan uppkrupna brevid varann och känna varandras värme. Visst, jag har ju alla djuren, men en annan människa är något annat. Även om vi tar bort sexet. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt bekväm för att vara med någon ny främmande människa. Det är skillnad med folk som redan vet omständigheterna…

Jag gjorde en paus och kom precis upp från stallet. Det är nybörjarkurs och en söt tjej som är med… alltid lika trevligt. Har snackat med min kompis om det att spektrat på vad som är snygga tjejer har utökats rejält. Vet inte vad det beror på, för så desperat känner jag mig inte. Bara det att jag uppskattar många olika kvinnligheter eller vad jag ska kalla det. En feminin tjej som ändå tar för sig och vågar lite blir genast intressant. Däremot är jag inte så förtjust i klassisk skönhet där allt ska vara perfekta proportioner. Hellre något som skiljer sig. Men ändå finns det så mycket jag är svag för att nästan alla kan bli vackra i mina ögon.

Självförtroende är sexigt, men självsäkerhet (lätt förväxlat med självförtroende, men utan den inre säkerheten) är osexigt. Intellekt är viktigt, fast vi kan ju vara intelligenta på olika sätt. Jag ska nog börja ge lite komplimanger och se vart det leder. Det finns i alla fall kandidater där ute i stora vida världen. Den rätta/rätte tror jag inte på. Det finns så många människor och vi förändras ständigt så sannolikheten att vi bara ska fungera med en person hela livet är nog rätt minimal.

TS-kids lirar boll

Igår var jag i staden och träffade ett gäng andra TS-killar. Jag känner dem inte, men jag har träffat alla tidigare. Några har jag träffat under flera år och någon har jag inte sett på ett par år. Det är kul att vi ändå ses ibland och håller kontakten med varandra. Vi brukar sparka boll i nån park på somrarna, men eftersom vi antingen är för få eller för dåliga (saknar bollsinne och kondition) brukar det sluta med att vi sitter i gräset och snackar.

Första gångerna jag var med var jag rätt osäker och rädd. Nu känns det bara fint. Jag vet mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag börjar också i större utsträckning bli bemött som mig själv av andra. Många av de andra killarna har också fått börja på T (testosteron alltså) och några är i princip klara (dvs de har snart fått sitt nya personnummer). De som inte kommit lika långt får stöd av oss andra och kan fråga om allt som är snurrigt. Allt är tyvärr snurrigt eftersom utredarna och alla andra som är knutna till TS-vården har så olika syn på saker och ting. Vi utbyter därför en hel del erfarenheter, så vi inte står handfallna när vårdpersonal behandlar oss konstigt.

Det här nätverket har räddat mig och gjort allt mycket lättare. Jag tror nog att jag inte är den ende som känner så. Vi är alla olika individer med olika stilar, personligheter och intressen, men på nåt sätt så delar vi en väldigt viktig del. Det går fort att känna sig hemma tillsammans och vara öppna. Vi har haft camp ett par gånger (med olika deltagare) och det som förvånar mig mest är hur snabbt vi liksom lär känna varann och hur nära vi kommer. Trots att några absolut inte är öppna i sitt vardagliga liv och några är egentligen blyga och tystlåtna i vanliga fall. Ibland är det nästan som att vi bara nickar i samförstånd utan att ord utbytts.

Ganska många (typ alla tror jag) av dem jag träffar har en rätt öppen syn på könsroller och en hel del kommer från flatvärlden. De har liksom jag gått ut på ställen med bara tjejer och haft förhållanden med flator. Kontakt med olika feminismer är oundviklig. Från radikalfeminst till biologist på en vecka! Nej, så illa är det inte, men på något sätt blir det mer tydligt att biologi spelar roll. Självklart kan vi inte bryta oss ut ur våra sociala konstruktioner och säga exakt vad som beror på biologi och vad som beror på hur folk behandlar en bara för att man är antingen tjej eller kille eller något däremellan/utanför ramen. Men biologin, i vårat fall de ändrade könshormonerna påverkar oss. Jag mår mycket bättre, är mer stabil i mitt humör, känner mig mer bekväm i min kropp (…samt mer sugen på att använda den) och det påverkar även min personlighet. Jag är fortfarande jävligt anti mot biologister som vill försöka hävda tokigheter som att biologin styr vårt handlande. Biologin styr våra kroppar (rent fysiskt) och till viss del vårat sinne (kemi…), men fortfarande har vi en hjärna med tankeverksamhet. Oavsett kön måste vi kunna använda våra hjärnor och bete oss civiliserat (vilket verkar vara svårare för den halvan av befolkningen som flyttat tankeverksamheten till ett annat organ).

Jag hoppas vi fortsätter använda våra erfarenheter från våra tidigare liv vilket gör oss till mer förstående män i framtiden. Kanske vi till och med kan lära lite vanliga bio-killar (de som är födda med XY och därmed rätt hormoner från början) ett och annat.

tålamod saknas

Nu när jag varit ledig en del så har jag kollat lite vloggar på YouTube. Rätt många FTM på andra sidan Atlanten som lägger upp vloggar så man kan se hur de förändras av hormoner och även bröstoperationer. Det jag reagerar på är att de ofta får väldigt märkbara förändringar på kort tid. Några efter så lite som tre veckor. Själv tycker jag knappt det hänt något alls på sju månader. I jämförelse alltså. Jag har ju skrivit upp en del saker här, så visst händer det. Fast fan vad slött det går.

De i USA måste tyvärr bekosta sin vård själva. När det gäller bröstoperationer så verkar det som att de ofta väljer det alternativet som ger omedelbart resultat. Vilket borde vara billigare, men sällan särskilt snyggt. Ändå blir jag avundsjuk då de kan ta av sig tröjan efter bara någon vecka. Då ser det bra ut förutom de enorma ärren under brösten… och det är ju tyvärr dem man får leva med sen.

Jag tyckte att det kändes lugnare med rätt hormoner i omlopp och en snygg överkropp kunde få ta tid, men nu när det är sommar så känns det hårt. Jobbigt också att inte veta när jag får komma in igen. Jag vill inte vänta en dag i onödan. Nästa sommar kommer jag kanske kunna ha bara t-shirt eller linne på mig. Än så länge får jag väl nöja mig med att det ser ok ut om jag har ett äckligt tajt linne under t-shirten.

Egentligen behöver jag inte vara så otålig. Nu är det faktiskt rätt sällan folk tror att jag är tjej. Men det klart att lite hår i ansiktet skulle kanske få mig att se lite mer vuxen ut. Om det inte vore för att jag är piercad och tatuerad så skulle jag antagligen max vara 13.

panik

Allt har varit helstressigt, fast egentligen inte, men så fort jag har mer att göra än gå upp och äta så får jag lite panik. Nu är tävlingshelgen (kan hända att jag återkommer om det, ha tålamod mina vänner) över och jag sitter på tåget på väg söder ut. Min mamma ville ha hem mig till midsommar. Vi sågs ju senast i februari då läget var allt annat än avspänt.

Nu har jag i princip ingen möjlighet att rymma hem tidigare. Jag blir tvungen att konfrontera folk där hemma som inte har en blekaste aning om vad som hänt mig det senaste halvåret. Spännande, eller kanske mest skrämmande. Borde nog ha gett dem lite betänketid, men jag vet inte hur och vad jag ska säga. Nu kommer det antagligen upp av sig själv, för det känns osannolikt att ingen märker nåt. Jag har trots allt gått upp minst 5 kg muskler och totalt ca 8 kg sen jag såg dem sist. Framför allt är rösten bra mycket lägre nu.

Som sagt, spännande. Samtidigt panik. Fast det ska nog gå bra. Jag peppar mig själv.

lägeskoll

Det har nu gått mer än åtta veckor sen jag opererades. Jag får alltså röra mina armar så mycket jag vill och jag behöver inte gå lindad dag och natt. Lägligt nu när det är varmt. Tyvärr har jag fortfarande skitstora bröst. Om jag inte ha binder (i form av nylonigt och äckeltajt linne) så sticker de ut som fan. Nästan som att de växer så fort jag ger dem en chans att lufta sig ute i det fria. Vet inte om det bara är inbillning. Det känns iaf så.

Inget annat som händer. Mina t-shirts blir mindre och mindre — eller knappast så att de krymper, men jag verkar växa åtminstone. Kroppen formas om sakta och blir mer normal. Lite starkare och bättre kondition. Det är inte konstigt om konditionen förbättras nu när mitt blodvärde är på rekordnivå.

Annat läge är min dygnsrytm. Den är fullkomligt orytmisk. Jag kan inte vända tillbaka. Tycker jag borde lägga mig vid tolv och upp vid åtta. Borde vara kaksmula (vet inte vad piece of cake blir på svenska), men tydligen inte…

Gonatt

Logopedbesök numero due

Nu har jag fått diagram på min röst. Intressant, fast jag har undrat rätt mycket varför jag ska gå till en logoped. Tydligen är min pubertet något komprimerad och stämbanden tjockar visst på sig väldigt fort. Vilket jag fick bevis på igår. Om jag blir ansträngd av att tala mycket så kan jag få tid hos logopeden och få göra övningar. Det känns något överdrivet, men jag kunde gott behöva lära mig bemästra min röst. Det har aldrig funkat förut.

I alla fall, rösten har ändrats. [För er icke naturvetare: ljudet mäts i Hz och dB. Hz är antalet svängningar (alltså hur stämbanden vibrerar) -- många svängningar blir pipiga toner och få blir basiga toner. Ljudstyrkan är dB och när jag försöker låta starkt är det svårare att få till en bas tex. Logopeden talade om att kvinnor brukar ha en röst runt 200 Hz och män runt 100. Om min röst sänktes till ca 150 Hz så skulle jag troligen ha en röst som uppfattas som manlig.] Närmare bestämt har den sjunkigt med ca 60 Hz. Medeltalet när jag talade utan påverkan av testosteron var 192 Hz. Nu ganska precis sex månader senare låg medeltalet på 128 Hz. Min mörkaste ton förut låg på 138 Hz mot 78 nu!

Det konstiga är att jag märkte lite att rösten började ändras där i februari och sen att några av mina ljusa toner försvann eller blev förvandlade till krax. Därefter har jag inte direkt märkt nåt. Tycker väl att jag låter som vanligt, men ack så fel. Jag har ju rätt mörk röst. I stil med en ung kille, vilket är högst passande. Jag ser ju fortfarande ut som 13… eller på sin höjd en underutvecklad 15-åring. Början till moppefjun på överläppen, men mer än så är det inte. Kombinera det med att jag är extremt kort och klen! Då är rösten verkligen mörk.

Jag kommer bli kallad en gång i halvåret i ca 2 år för dokumentation. Jag misstänker starkt att de utför hemlig forskning på oss — freaks. Tydligen är det mycket troligt att rösten fortsätter sjunka lite och framförallt stabiliseras. Det ska bli kul att höra. Jag fick ju lyssna på inspelningen från i höstas kontra den jag gjorde nu. Galet! Det var två olika personer! Fast jag har juh samma dialekt och sätt att prata på, men ändå sån enorm skillnad! Det var inte förrän jag lyssnade som jag verkligen förstod.

Det är alltså inte konstigt om jag nu faktiskt uppfattas som kille av de flesta jag möter ute i vida världen. De jag känner har väl också börjat greppa vad som händer. De jag pratar med ofta märker dock lika dåligt som jag själv röstförändringen, så det är främst bland främmande folk som jag kan se om jag ”passerar” som kille.

äggplockning

Nu minns jag en av sakerna jag funderat på. Jag hade bara förträngt funderingen. Alltså vill jag någonsin nödvändigtvis ha biologiska barn? Gör det något om min del av släkten dör ut med mig? Min kära moder verkar vara lite bekymrad över det faktumet, men i så fall är det nog inte första gången jag gör henne besviken. Det verkar som att det är barns uppgift att göra sina föräldrar besvikna och föräldrars uppgift att ha ouppnåeliga förväntningar på sina avkommor.

Ja, nu kanske någon undrar varför i helvete detta kommit till att bli en fundering. Om ni läst tidigare inlägg så vet ni lite mer om mig och då vet ni att jag är en kille med kvinnlig fysik. Mina inre fortplantningsorgan består med högsta sannolikhet av livmoder och äggstockar. Jag kan ganska enkelt dra den slutsatsen eftersom mitt yttre har till stor del liknat den halvan av befolkningen med dessa fysiska egenskaper. Dessutom togs det blodprover på mig i höstas och då konstaterades att mina hormonnivåer var fullt normala, om jag vore en kvinna.

Då jag nu kommit en bit på väg och känner att jag vill göra mig av med dessa onödiga delar rätt kvickt så är sterilitet oundvikligt. De flesta människor kanske inte behöver reflektera över detta. Möjligen då maskineriet strular. Jag är tvingad att antingen svälja min stolthet och leva ett lögnaktigt liv som kvinna och få hem adresserad reklam för folk som lider av månatliga blödningar, eller kastrera mig! Lagens långa arm har nått mig. Den vinglar fram igenom labyrinter av högtravade ord och den kommer kanske åter ändras igen i sommar.

I vilket fall så är summan av det hela att jag inte kan få biologiska barn — om jag inte förnedrar mig genom ett antal undersökningar och hormonbehandling (med läskiga äggframkallande hormoner). Om jag gör det så finns det en chans att plocka ut några mogna ägg och frysa dem. Så där skulle de alltså vara sparade i en biobank i fem år. Om jag under den tiden vill ha barn, har en partner (med intakta kvinnliga organ) eller annan villig surrogatmamma, så kan de hjälpa mig med kontakter i utlandet (förslagsvis Belgien) där de tillåter surrogatmödraskap.

Varje ägg de lyckats plocka motsvarar en chans. Det är ju inte ens säkert att jag är fertil (jag har ju aldrig blivit med barn tidigare…). Det är inte ens säkert att det funkar av massa andra anledningar. Egentligen är det inte alls så ovanligt med infertila män i vår värld. Det är ingen katastrof, i alla fall inte hur jag ser på det nu. Jag tänker att jag kanske kan ändra mig. Jag kanske tycker det känns viktigt att få avla fram en delvis kopia av mig själv om fem år av någon jävla anledning. Hur ska jag veta det nu?

När jag äntligen tagit kontakt med fertilitetsenheten och var där för att få information så fick jag en strålande lösning. När jag ändå öppnas upp för att kasta bort alltihop så kan de skicka dit en tekniker (det var överläkarens ord) som tar hand om mina äggstockar. Helst av allt ville hon nog att de skulle gå till deras forskningsprojekt, för jag såg hur det lyste och tindrade i hennes ögon när hon pratade om det.

Kruxet, för givetvis var det ett krux, var att de fortfarande inte lyckats få ägg att mogna utanför kroppen. Det hade lyckats på någon då de opererat tillbaka äggstocken och hormonbehandlat samtidigt. Vilket gjorde att läkaren rekomenderade äggplocksalternativet. Att spara mogna ägg var säkrare.

Jag gillade ändå den metoden som inte gjorde det jobbigt för mig. Jag skiter i om det inte är ett säkert sätt. Tror jag ska göra så och då sparar jag en äggstock till mig själv och donerar den andra till deras forskning. Deras forskning kan göra det möjligt för unga kvinnor som fått cancer och tvingas ta bort äggstockarna att få biologiska barn ändå.

Ytterligare ett problem är att lagen i nuläget gör att jag förlorar rätten till mina ägg om jag ändrar mitt juridiska kön. Förhoppningsvis blir det en ny lag i juni då vi får spara könsceller. Vi får fortfarande inte använda dem i Sverige, men ändå. Nästan vänligt och tillmötesgående.

Samtidigt som jag funderat på min möjlighet att få biologiska barn så filosoferar jag över etiken. Är det verkligen rätt? Ska vi experimentera på detta sättet? Kanske borde vi skaffa barn på ”gammalt hederligt vis” eller låta bli. Det finns trots allt en massa barn som behöver bra föräldrar. Skulle jag ens någonsin kunna bli en bra förälder? Jag vrickar hjärnceller av allt filosoferande. Jag tycker på nåt sätt att det är något fint det där att folk kan vara kära och helt plötsligt har det skapats nytt liv. Väldigt fascinerande samtidigt som det är så basic det kan bli.

Input — please!