h1

muskelsvin

12/04/2009

En av många konstiga saker som jag inte förstår mig på är det här med kvinnofolk och vad de söker sig till för män. Det viktiga verkar vara kroppshydda. Männen ska vara längre och de ska ha lite muskler. Sen om de är fullkomliga svin, det kvittar. Eller snarare är det ett plus om de är det. Cohones! Det är vad de är ute efter. Lever de kvar på grottmänniskornas tid? Vad är det som är så farligt i vårt samhälle att de behöver ett muskligt svin som kan beskydda dem. Om nu ens det muskliga svinet bryr sig tillräckligt. Möjligen skulle han starta ett krogslagsmål bara för att något annat svin glodde lite för mycket. Då handlar det bara om hans ego, inte om att beskydda kvinnan.

Jag förstår det i vilket fall som helst inte. Heterovärlden skrämmer mig. Nästan så att jag blir bög av blotta rädslan av att falla in i svinerierna bara för att få en tjej. Ok, så desperat är jag inte. Jag är inte ens på jakt. Hittar jag någon gång en person som jag kan tänka mig leva tillsammans med så vore det trevligt. Annars får jag mer tid över till sånt jag gillar göra. Det funkar det också.

Annonser
h1

dampig — eller bara lat?

12/03/2009

Jag står på kö att få göra en utredning om jag eventuellt skulle ha någon lindrig variant av ADHD (test för ditt barn, men jag försökte vara sanningsenlig och objektiv, så 20 av 25). Det är ju ganska populärt med alla dessa diagnoser nu för tiden. För ett par år sen när jag verkligen tog tag i min psykiska hälsa och satte till lite envishet så fick jag diagnos: borderline. Åtminstone drag ditåt med emotionell instabilitet. Nu skulle jag snarare benämnt det PMS. Jag tycker i alla fall inte att jag lider så mycket av just det.

Visst är jag en känslomänniska, men särskilt instabil kan jag väl inte påstå att jag är. Däremot har jag tack vare diagnosen fått en psykolog som jobbar med KBT och DBT. Vilket jag hela tiden efterfrågat. Jag hatar att gå och snacka skit med någon präktig idiot som bara sitter och nickar. Helt meningslöst. Har blivit så förbannad på det förut att jag slutat gå efter några gånger. Denna gången har jag gett mig fan på att jag ska klara upp saker och ting. Jag ska fortsätta tills jag känner att jag fungerar. Tills jag slutar att vara rädd för att trilla ner i ett svart hål igen. Risken för att jag faktiskt ska ta mitt liv både ökar och minskar varje gång. Den minskar ju på det sättet att jag har varit där förr och vet att jag brukar ta mig upp. Samtidigt ökar den dramatiskt eftersom rädslan ökar och tanken att jag aldrig riktigt ska ta mig ur skiten någonsin gör att döden känns som en skön utväg. Då snackar vi inte självmordsförsök. Jag har utarbetat flera hyffsat bombsäkra planer på hur det ska kunna gå till. Dessutom vill jag inte skada någon av dem jag bryr mig om, så jag vill inte bli hittad i första taget heller.

Nog om det. Det var dampigheten som jag funderat mycket på. Kan det vara det som orsakar allt kaos i mitt vuxenliv. Eller det som skulle ha varit mitt vuxenliv. Jag har liksom aldrig riktigt klarat mig på egen hand sen jag flyttade hemifrån. Gymnasiet gick inte heller bra. Upp till nian klarade jag på att jag har lätt att lära och är hyfsat begåvad ( gjorde just ett oseriöst test, men 41513 personer har gjort testet och 72 % lyckades sämre än jag gjorde). Sen skulle saker och ting struktureras och organiseras. Det funkar inte alls.

Frågan är ju om det är så att jag bara är extremt omogen, oansvarig och lat. I så fall är det på tiden att jag tar mig själv i kragen ordentligt. Tyvärr så hittar jag fler och fler indikationer på att det kanske inte är så. Mitt arbetsminne är visst rätt dåligt. Bildminnet är bra och flera andra minnen är också väldigt bra så ganska ofta kan jag kompensera. Sen läser jag trollhares inlägg om ADHD och inser att jag bara sitter och nickar instämmande. Nickar visserligen oroväckande ofta nästan lika instämmande på hans aspergerinlägg, fast då tror jag mer att det beror på att jag ofta skiter fullständigt i hur man ”ska” bete sig.

Lika mycket som jag vill veta så skrämmer det mig. Tänk om jag är normal? Vad ska jag då göra för att klara mig? Hittills har ju mitt liv inte varit särskilt lyckat. Visst har jag fixat ett och annat, men långt ifrån de saker jag har haft som mål i livet. Framförallt vill jag växa upp! Fysiskt kommer jag ifatt ganska snabbt nu — grått hår och allt! Psykiskt känner jag mig lika seriös som en 15-åring.

h1

nyopererad

06/03/2009

Mastektomi nummer tre. Det tog ungfär 11 månader, men nu tror jag nog att jag ska kunna gå runt i t-shirt relativt avslappnat i sommar. Bar överkropp blir nog nästa sommar, men då har jag tid på mig att skaffa mig magrutor.

Jag måste gå runt med kompression i fyra veckor. Både dag och natt. Det är det som är jobbigast. Själva opererandet är inte så jobbigt. Igår var jag mest borta hela dan trots att de opererade mig på morgonen. Idag är jag väl lite trött, men inget ont eller så. Fast så här i efterhand så skulle jag nog välja de stora ärren precis under bröstmuskeln och bara en operation. Möjligen en ärrkorrigering efter det, men inte mer. Nu tar det ju tid. Allt ska läka ihop ordentligt innan man får komma in igen. Denna gången får jag vänta på återbesök tills i höst. Det blir hårt att vänta så länge.

Samtidigt som jag kommit så långt på så kort tid så har jag aldrig riktigt känt mig så fast på samma ställe. Jag har liksom känslan att jag vill få det här avslutat innan jag orkar börja på något nytt. Jag försöker jobba med mig själv och må bra. Bara det att få ångest/oro under kontroll tar upp väldigt mycket av min energi. Sen behöver jag bättre självförtroende. Det kommer ju lite då och då när jag lyckas med saker jag företar mig.

Jag ska nog försöka skriva ner mer här. Alltid när jag går runt och gör något annat som inte tar upp så mycket hjärnkapacitet så kommer det en massa tankar. Problemet är att jag glömmer bort det i samma sekund som jag tänkt det. När jag väl sitter vid datorn känns huvudet tomt. Eller så överfyllt att inga tankar är i hela meningar, bara ett virrvarr där inne.

h1

lägeskoll

18/02/2009

Året som gått skulle lika gärna kunna vara tio år eller mer. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan greppa det. Från ett långt förhållande till singel till något slags helt annat förhållande på distans. Jag har gått ifrån att jämt och ständigt bli tagen för att vara tjej, till att bara vara vilken kille som helst. På nåt sätt var det inget jag kunde föreställa mig innan det faktiskt hände. Visst passerade jag ibland innan testo och visst tog det inte särskilt lång tid innan jag fick en röst som snabbt talade om att det var en kille som snackade. Sen tog det ett tag till innan jag själv förstod att så verkligen var fallet. Jag har varit inne på två operationer och tagit bort merparten av det som var tjejbröst. Det som är kvar kan jag på nåt sätt ändå förlika mig med. Snart ska jag in igen så jag hoppas att de snart blir klara. Även om det allt som oftast ser ok ut med t-shirt så vill jag kunna ta av tröjan om jag blir varm eller får lust av nån anledning — utan att det ser helkonstigt ut. Det känns inte omöjligt att det kommer bli rätt bra. Jag hade inte vågat hoppas innan.

Det gick ju lätt att summera det viktigaste på några få rader, men det är faktiskt ganska stora grejer. Jag har fortfarande inte landat. Vissa saker, som det faktum att jag har haft mens! Ja, det är sant. Jag hade det. Nu känns det så avlägset och konstigt att jag inte ens fattar att jag någonsin lidit av det. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jävla bra det är just nu. Fortfarande osäker, ångest och sånt skit, men på något sätt ändå oftast under kontroll tycker jag.

Jag är inte heller bostadslös längre, men en friggebod utan möbler kanske inte riktigt kan räknas som ett hem heller. Det är åtminstone varmt och jag har knappt tid att vara där. Är ute med hästarna eller hundarna. Finns inte brist på saker att göra här på landet.

h1

osmidig

27/01/2009

Ibland är jag osmidig. Ibland är jag ännu osmidigare. Jag misstänker att jag nyligen slog nytt rekord i osmidighet. Jag ångrar det inte men det var antagligen något av det lägsta jag gjort. Det positiva är väl att nu vet jag det. Jag fick perspektiv på ett och annat. Inget slår egna erfarenheter när det gäller att komma till insikt. Tråkigt bara om det sker på bekostnad av andra.

Snart åker jag till mitt nya hem. Jag hoppas i alla fall att det kommer kännas som ett hem. Det blir boende och mat mot att jag arbetar på gården. Bra deal i väntan på att jag ska bli klar med mina operationer och få mitt nya personnummer. Vilket tyvärr drar ut på tiden. Det som skulle vara en rutinoperation som bara vara att boka in kanske inte blir av förrän i sommar, eller i höst om jag ska försöka översätta deras språk till verkligheten.

h1

snowboard

07/01/2009

Is da shit. Nä, det är det nog inte, men kul var det i alla fall. Vi tog ju en dag i Kungsberget när de hade premiär, men då var jag missnöjd med min åkning. Sen försökte jag förlåta mig själv eftersom jag åkt så lite under så lång tid (två och en halv vecka på tio år). Nu var vi i Orsa och åkte i fyra dar och de två sista dagarna kändes det lite som att jag faktiskt kunde åka igen. Jag fegar fortfarande ibland, men i flackare backar så ligger jag åtminstone på skär hela vägen ner. Härligt med fartvind. Sen inser jag ibland att om jag ramlar i den här farten bryter jag ihjäl mig. Då är det bara att tänka att vad som än händer stå på brädan för i helvete. Än så länge har det fungerat bra.

Nu är jag tillbaka i huvudstan och saknar redan backarna. Jag vill inte vänta fyra år till på att åka igen. Fast det kommer jag antagligen inte behöva. Vi kommer nog ta en sväng till Kungsberget igen och jag får låna bräda så jag slipper hyra.

Livet i övrigt kunde ju vara mer strukturerat, men jag vet liksom inte hur jag ska göra det. Jag försöker bara ta en sak i taget. Det mesta känns bara som att det är bortom min kontroll. Jag bara går och väntar på att det ska lösa sig på ett eller annat sätt.

Nu är det dags att fortsätta min challenge!

h1

2009 – yihaaa!

31/12/2008

Förra inlägget lät som ett nyårslöfte, vilket det inte är . Sånt sysslar inte jag med. Vad jag däremot är grym på är fuckups. Jag har på något sätt gjort mig ovälkommen hos morsan. Hon kom tillslut fram till fönstret och skrek och gapade och hotade med polisen om jag inte drog där ifrån. Jag är inte oskyldig, men jag kan inte riktigt förstå hennes upptrappning. På något sätt känns det ändå rätt skönt. Jag har alla mina djur med mig in till stan och imorgon åker vi härifrån. Blir nog inte att vi åker tillbaka på ett bra tag.

Det jobbiga är att jag faktiskt inte har något hem, även om folk fortfarande envisas om att förbarma sig över mig. Jag hoppas på att jag får bo på gården som jag ska åka och besöka snart. Jag vågar inte hoppas för mycket, för då blir jag så besviken om det inte blir av. Men något måste jag göra för att orka kämpa vidare.

Bara någon timme kvar nu på detta crappiga året. Det har väl varit ganska bra egentligen. Halva året skitbra och andra halvan åt helvete. Eller åtminstone nedförsbacke rätt ut i helvetet. Konstigt nog mår jag ändå bättre än jag gjorde förra hösten. Mycket oro/ångest, javisst. Men å andra sidan tar jag i princip inga mediciner nu. Totalt sett känner jag mig mer stabil, men det klart att all skit som händer inte förbättrar något.

Nu hoppas jag att jag kommer reda ut härvan och faktiskt komma framåt under nästa år. Gott nytt år till mig, och er (ni som letat er hit).