dampig — eller bara lat?

Jag står på kö att få göra en utredning om jag eventuellt skulle ha någon lindrig variant av ADHD (test för ditt barn, men jag försökte vara sanningsenlig och objektiv, så 20 av 25). Det är ju ganska populärt med alla dessa diagnoser nu för tiden. För ett par år sen när jag verkligen tog tag i min psykiska hälsa och satte till lite envishet så fick jag diagnos: borderline. Åtminstone drag ditåt med emotionell instabilitet. Nu skulle jag snarare benämnt det PMS. Jag tycker i alla fall inte att jag lider så mycket av just det.

Visst är jag en känslomänniska, men särskilt instabil kan jag väl inte påstå att jag är. Däremot har jag tack vare diagnosen fått en psykolog som jobbar med KBT och DBT. Vilket jag hela tiden efterfrågat. Jag hatar att gå och snacka skit med någon präktig idiot som bara sitter och nickar. Helt meningslöst. Har blivit så förbannad på det förut att jag slutat gå efter några gånger. Denna gången har jag gett mig fan på att jag ska klara upp saker och ting. Jag ska fortsätta tills jag känner att jag fungerar. Tills jag slutar att vara rädd för att trilla ner i ett svart hål igen. Risken för att jag faktiskt ska ta mitt liv både ökar och minskar varje gång. Den minskar ju på det sättet att jag har varit där förr och vet att jag brukar ta mig upp. Samtidigt ökar den dramatiskt eftersom rädslan ökar och tanken att jag aldrig riktigt ska ta mig ur skiten någonsin gör att döden känns som en skön utväg. Då snackar vi inte självmordsförsök. Jag har utarbetat flera hyffsat bombsäkra planer på hur det ska kunna gå till. Dessutom vill jag inte skada någon av dem jag bryr mig om, så jag vill inte bli hittad i första taget heller.

Nog om det. Det var dampigheten som jag funderat mycket på. Kan det vara det som orsakar allt kaos i mitt vuxenliv. Eller det som skulle ha varit mitt vuxenliv. Jag har liksom aldrig riktigt klarat mig på egen hand sen jag flyttade hemifrån. Gymnasiet gick inte heller bra. Upp till nian klarade jag på att jag har lätt att lära och är hyfsat begåvad ( gjorde just ett oseriöst test, men 41513 personer har gjort testet och 72 % lyckades sämre än jag gjorde). Sen skulle saker och ting struktureras och organiseras. Det funkar inte alls.

Frågan är ju om det är så att jag bara är extremt omogen, oansvarig och lat. I så fall är det på tiden att jag tar mig själv i kragen ordentligt. Tyvärr så hittar jag fler och fler indikationer på att det kanske inte är så. Mitt arbetsminne är visst rätt dåligt. Bildminnet är bra och flera andra minnen är också väldigt bra så ganska ofta kan jag kompensera. Sen läser jag trollhares inlägg om ADHD och inser att jag bara sitter och nickar instämmande. Nickar visserligen oroväckande ofta nästan lika instämmande på hans aspergerinlägg, fast då tror jag mer att det beror på att jag ofta skiter fullständigt i hur man ”ska” bete sig.

Lika mycket som jag vill veta så skrämmer det mig. Tänk om jag är normal? Vad ska jag då göra för att klara mig? Hittills har ju mitt liv inte varit särskilt lyckat. Visst har jag fixat ett och annat, men långt ifrån de saker jag har haft som mål i livet. Framförallt vill jag växa upp! Fysiskt kommer jag ifatt ganska snabbt nu — grått hår och allt! Psykiskt känner jag mig lika seriös som en 15-åring.

snart 5 månader

Har tänkt att det kanske är på tiden med en uppdatering om hormonerna. Jag tänker inte så mycket på vad som händer (oj, ljug ljug ;)), men rätt vad det är så har det kommit mer hår, rösten börjar nu likna en liten skränig tonårsgrabb. Plötsligt har jag förstått varför de måste hålla på  och skråla så mycket. Det är ju träning! Skitsvårt att ha koll på röstläge när toner man varit van vid helt plötsligt försvinner och fram kommer ett märkligt krax istället.

Dessutom har jag märkt att mina tröjor börjar sitta tajt över armarna… halsen också lite grann. Jag som inte ens tränar! Till och med min vänsterarm verkar ha fått en muskelbula, den som aldrig haft såna tendenser. Blir lite orolig att jag kommer bli biffig, men antagligen blir jag helt ofarligt musklig bara. Nu är det bara magen kvar. Den är fortfarande lite pösig och fylls med jämna mellanrum av cholkad, för att underhålla pösigheten. Träna är ju inte min grej, men jag försöker åtminstone röra på mig en del.

Humöret är nog lugnare också. Jag har iaf ingen jävla pms längre 😉 …kan ju ha och göra med att jag inte heller haft någon mens sedan jag började med hormonerna den 26 november förra året. Alltså inte ett dugg konstigt att jag mår miljoner gånger bättre.