jag är inte förkyld

Antar att det inte skadar om jag tar och klappar mig för bröstet och säger hur bra jag är. Riktigt bra kan jag faktiskt vara ibland. Idag till exempel. Jag bestämde mig för att gå ner och träffa min kusin som hälsar på sina päron. De bor grannar med min morsa här på landet så inte särskilt ansträngande. Den ansträngande biten var att övervinna rädslan över hur dum jag skulle känna mig när jag skulle försöka förklara varför min röst är så konstig. Av mina två kusiner så är det denna som jag har haft mest kontakt med för vi är närmst åldersmässigt. Hon är bara tre år äldre och en som jag alltid sett upp till sen jag var liten.

”Är du förkyld?”, var vad hon undrade när jag kom dit. ”Nej, det är hormonerna”, svarade jag och sen var det bara att fortsätta. Nu är det iaf gjort. Eller lite av allt jag skulle gjort för länge sen. Min mamma har inte pratat med någon. Hon pratar med mig lite grann, men sen blir hon förbannad om vi pratar för länge — hur länge det är vet jag inte, det varierar. Eftersom alla jag inte känner tar mig för kille så kan det bli konstigt när alla här ”hemma” inte vet något och säger kvinnligt pronomen och mitt gamla namn. För att inte snacka om hur konstigt det känns för mig själv. Jag kan drabbas av någon form av kluven personlighetsstörning på kuppen.

Egentligen är det ju inte så att jag skäms eller mår dåligt över vad jag gör/gjort. Det är mer att jag dels inte vet hur jag ska ta upp det och dels tycker det verkar jobbigt för andra. Sen när det nu gått så lång tid känner jag mig mest dum och skyldig som inte sagt något tidigare. Som om jag vill påstå att jag inte har något förtroende för dessa personer. Så är det ju inte. Det är bara det att jag är här så pass sällan och under så kort tid att det inte alltid faller sig så att vi ses. Känns som lite för stort att droppa när man bara är ute och råkar springa på någon på stan. Alltså, det har ju hänt att jag sagt: ”jo, förresten har jag bytt namn”, och sen har jag langat fram näven och presenterat mig. Det funkar på folk i min egen ålder eller folk som jag vet vad de har för inställning. Det känns helt fel på vänner till min morsa — inte för att de skulle vara abnormt inskränkta eller så.

Ibland är jag i vart fall lite bra. Ibland har jag bara tur. Jag har en kusin som jobbat med ts-patienter i Linköping i några år. Hon har koll. Det är tur. Jag ser fortfarande upp till henne. Fler bra kusiner åt folket, tack.