muskelsvin

En av många konstiga saker som jag inte förstår mig på är det här med kvinnofolk och vad de söker sig till för män. Det viktiga verkar vara kroppshydda. Männen ska vara längre och de ska ha lite muskler. Sen om de är fullkomliga svin, det kvittar. Eller snarare är det ett plus om de är det. Cohones! Det är vad de är ute efter. Lever de kvar på grottmänniskornas tid? Vad är det som är så farligt i vårt samhälle att de behöver ett muskligt svin som kan beskydda dem. Om nu ens det muskliga svinet bryr sig tillräckligt. Möjligen skulle han starta ett krogslagsmål bara för att något annat svin glodde lite för mycket. Då handlar det bara om hans ego, inte om att beskydda kvinnan.

Jag förstår det i vilket fall som helst inte. Heterovärlden skrämmer mig. Nästan så att jag blir bög av blotta rädslan av att falla in i svinerierna bara för att få en tjej. Ok, så desperat är jag inte. Jag är inte ens på jakt. Hittar jag någon gång en person som jag kan tänka mig leva tillsammans med så vore det trevligt. Annars får jag mer tid över till sånt jag gillar göra. Det funkar det också.

dampig — eller bara lat?

Jag står på kö att få göra en utredning om jag eventuellt skulle ha någon lindrig variant av ADHD (test för ditt barn, men jag försökte vara sanningsenlig och objektiv, så 20 av 25). Det är ju ganska populärt med alla dessa diagnoser nu för tiden. För ett par år sen när jag verkligen tog tag i min psykiska hälsa och satte till lite envishet så fick jag diagnos: borderline. Åtminstone drag ditåt med emotionell instabilitet. Nu skulle jag snarare benämnt det PMS. Jag tycker i alla fall inte att jag lider så mycket av just det.

Visst är jag en känslomänniska, men särskilt instabil kan jag väl inte påstå att jag är. Däremot har jag tack vare diagnosen fått en psykolog som jobbar med KBT och DBT. Vilket jag hela tiden efterfrågat. Jag hatar att gå och snacka skit med någon präktig idiot som bara sitter och nickar. Helt meningslöst. Har blivit så förbannad på det förut att jag slutat gå efter några gånger. Denna gången har jag gett mig fan på att jag ska klara upp saker och ting. Jag ska fortsätta tills jag känner att jag fungerar. Tills jag slutar att vara rädd för att trilla ner i ett svart hål igen. Risken för att jag faktiskt ska ta mitt liv både ökar och minskar varje gång. Den minskar ju på det sättet att jag har varit där förr och vet att jag brukar ta mig upp. Samtidigt ökar den dramatiskt eftersom rädslan ökar och tanken att jag aldrig riktigt ska ta mig ur skiten någonsin gör att döden känns som en skön utväg. Då snackar vi inte självmordsförsök. Jag har utarbetat flera hyffsat bombsäkra planer på hur det ska kunna gå till. Dessutom vill jag inte skada någon av dem jag bryr mig om, så jag vill inte bli hittad i första taget heller.

Nog om det. Det var dampigheten som jag funderat mycket på. Kan det vara det som orsakar allt kaos i mitt vuxenliv. Eller det som skulle ha varit mitt vuxenliv. Jag har liksom aldrig riktigt klarat mig på egen hand sen jag flyttade hemifrån. Gymnasiet gick inte heller bra. Upp till nian klarade jag på att jag har lätt att lära och är hyfsat begåvad ( gjorde just ett oseriöst test, men 41513 personer har gjort testet och 72 % lyckades sämre än jag gjorde). Sen skulle saker och ting struktureras och organiseras. Det funkar inte alls.

Frågan är ju om det är så att jag bara är extremt omogen, oansvarig och lat. I så fall är det på tiden att jag tar mig själv i kragen ordentligt. Tyvärr så hittar jag fler och fler indikationer på att det kanske inte är så. Mitt arbetsminne är visst rätt dåligt. Bildminnet är bra och flera andra minnen är också väldigt bra så ganska ofta kan jag kompensera. Sen läser jag trollhares inlägg om ADHD och inser att jag bara sitter och nickar instämmande. Nickar visserligen oroväckande ofta nästan lika instämmande på hans aspergerinlägg, fast då tror jag mer att det beror på att jag ofta skiter fullständigt i hur man ”ska” bete sig.

Lika mycket som jag vill veta så skrämmer det mig. Tänk om jag är normal? Vad ska jag då göra för att klara mig? Hittills har ju mitt liv inte varit särskilt lyckat. Visst har jag fixat ett och annat, men långt ifrån de saker jag har haft som mål i livet. Framförallt vill jag växa upp! Fysiskt kommer jag ifatt ganska snabbt nu — grått hår och allt! Psykiskt känner jag mig lika seriös som en 15-åring.

nyopererad

Mastektomi nummer tre. Det tog ungfär 11 månader, men nu tror jag nog att jag ska kunna gå runt i t-shirt relativt avslappnat i sommar. Bar överkropp blir nog nästa sommar, men då har jag tid på mig att skaffa mig magrutor.

Jag måste gå runt med kompression i fyra veckor. Både dag och natt. Det är det som är jobbigast. Själva opererandet är inte så jobbigt. Igår var jag mest borta hela dan trots att de opererade mig på morgonen. Idag är jag väl lite trött, men inget ont eller så. Fast så här i efterhand så skulle jag nog välja de stora ärren precis under bröstmuskeln och bara en operation. Möjligen en ärrkorrigering efter det, men inte mer. Nu tar det ju tid. Allt ska läka ihop ordentligt innan man får komma in igen. Denna gången får jag vänta på återbesök tills i höst. Det blir hårt att vänta så länge.

Samtidigt som jag kommit så långt på så kort tid så har jag aldrig riktigt känt mig så fast på samma ställe. Jag har liksom känslan att jag vill få det här avslutat innan jag orkar börja på något nytt. Jag försöker jobba med mig själv och må bra. Bara det att få ångest/oro under kontroll tar upp väldigt mycket av min energi. Sen behöver jag bättre självförtroende. Det kommer ju lite då och då när jag lyckas med saker jag företar mig.

Jag ska nog försöka skriva ner mer här. Alltid när jag går runt och gör något annat som inte tar upp så mycket hjärnkapacitet så kommer det en massa tankar. Problemet är att jag glömmer bort det i samma sekund som jag tänkt det. När jag väl sitter vid datorn känns huvudet tomt. Eller så överfyllt att inga tankar är i hela meningar, bara ett virrvarr där inne.

lägeskoll

Året som gått skulle lika gärna kunna vara tio år eller mer. Det har hänt så mycket att jag inte ens kan greppa det. Från ett långt förhållande till singel till något slags helt annat förhållande på distans. Jag har gått ifrån att jämt och ständigt bli tagen för att vara tjej, till att bara vara vilken kille som helst. På nåt sätt var det inget jag kunde föreställa mig innan det faktiskt hände. Visst passerade jag ibland innan testo och visst tog det inte särskilt lång tid innan jag fick en röst som snabbt talade om att det var en kille som snackade. Sen tog det ett tag till innan jag själv förstod att så verkligen var fallet. Jag har varit inne på två operationer och tagit bort merparten av det som var tjejbröst. Det som är kvar kan jag på nåt sätt ändå förlika mig med. Snart ska jag in igen så jag hoppas att de snart blir klara. Även om det allt som oftast ser ok ut med t-shirt så vill jag kunna ta av tröjan om jag blir varm eller får lust av nån anledning — utan att det ser helkonstigt ut. Det känns inte omöjligt att det kommer bli rätt bra. Jag hade inte vågat hoppas innan.

Det gick ju lätt att summera det viktigaste på några få rader, men det är faktiskt ganska stora grejer. Jag har fortfarande inte landat. Vissa saker, som det faktum att jag har haft mens! Ja, det är sant. Jag hade det. Nu känns det så avlägset och konstigt att jag inte ens fattar att jag någonsin lidit av det. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jävla bra det är just nu. Fortfarande osäker, ångest och sånt skit, men på något sätt ändå oftast under kontroll tycker jag.

Jag är inte heller bostadslös längre, men en friggebod utan möbler kanske inte riktigt kan räknas som ett hem heller. Det är åtminstone varmt och jag har knappt tid att vara där. Är ute med hästarna eller hundarna. Finns inte brist på saker att göra här på landet.

osmidig

Ibland är jag osmidig. Ibland är jag ännu osmidigare. Jag misstänker att jag nyligen slog nytt rekord i osmidighet. Jag ångrar det inte men det var antagligen något av det lägsta jag gjort. Det positiva är väl att nu vet jag det. Jag fick perspektiv på ett och annat. Inget slår egna erfarenheter när det gäller att komma till insikt. Tråkigt bara om det sker på bekostnad av andra.

Snart åker jag till mitt nya hem. Jag hoppas i alla fall att det kommer kännas som ett hem. Det blir boende och mat mot att jag arbetar på gården. Bra deal i väntan på att jag ska bli klar med mina operationer och få mitt nya personnummer. Vilket tyvärr drar ut på tiden. Det som skulle vara en rutinoperation som bara vara att boka in kanske inte blir av förrän i sommar, eller i höst om jag ska försöka översätta deras språk till verkligheten.

snowboard

Is da shit. Nä, det är det nog inte, men kul var det i alla fall. Vi tog ju en dag i Kungsberget när de hade premiär, men då var jag missnöjd med min åkning. Sen försökte jag förlåta mig själv eftersom jag åkt så lite under så lång tid (två och en halv vecka på tio år). Nu var vi i Orsa och åkte i fyra dar och de två sista dagarna kändes det lite som att jag faktiskt kunde åka igen. Jag fegar fortfarande ibland, men i flackare backar så ligger jag åtminstone på skär hela vägen ner. Härligt med fartvind. Sen inser jag ibland att om jag ramlar i den här farten bryter jag ihjäl mig. Då är det bara att tänka att vad som än händer stå på brädan för i helvete. Än så länge har det fungerat bra.

Nu är jag tillbaka i huvudstan och saknar redan backarna. Jag vill inte vänta fyra år till på att åka igen. Fast det kommer jag antagligen inte behöva. Vi kommer nog ta en sväng till Kungsberget igen och jag får låna bräda så jag slipper hyra.

Livet i övrigt kunde ju vara mer strukturerat, men jag vet liksom inte hur jag ska göra det. Jag försöker bara ta en sak i taget. Det mesta känns bara som att det är bortom min kontroll. Jag bara går och väntar på att det ska lösa sig på ett eller annat sätt.

Nu är det dags att fortsätta min challenge!

2009 – yihaaa!

Förra inlägget lät som ett nyårslöfte, vilket det inte är . Sånt sysslar inte jag med. Vad jag däremot är grym på är fuckups. Jag har på något sätt gjort mig ovälkommen hos morsan. Hon kom tillslut fram till fönstret och skrek och gapade och hotade med polisen om jag inte drog där ifrån. Jag är inte oskyldig, men jag kan inte riktigt förstå hennes upptrappning. På något sätt känns det ändå rätt skönt. Jag har alla mina djur med mig in till stan och imorgon åker vi härifrån. Blir nog inte att vi åker tillbaka på ett bra tag.

Det jobbiga är att jag faktiskt inte har något hem, även om folk fortfarande envisas om att förbarma sig över mig. Jag hoppas på att jag får bo på gården som jag ska åka och besöka snart. Jag vågar inte hoppas för mycket, för då blir jag så besviken om det inte blir av. Men något måste jag göra för att orka kämpa vidare.

Bara någon timme kvar nu på detta crappiga året. Det har väl varit ganska bra egentligen. Halva året skitbra och andra halvan åt helvete. Eller åtminstone nedförsbacke rätt ut i helvetet. Konstigt nog mår jag ändå bättre än jag gjorde förra hösten. Mycket oro/ångest, javisst. Men å andra sidan tar jag i princip inga mediciner nu. Totalt sett känner jag mig mer stabil, men det klart att all skit som händer inte förbättrar något.

Nu hoppas jag att jag kommer reda ut härvan och faktiskt komma framåt under nästa år. Gott nytt år till mig, och er (ni som letat er hit).

100 push ups

Yes. Tanken är att man ska klara det om man följer programmet här. Jag måste helt enkelt prova. Maxade igår efter två dar med usla matvanor (eller snarare en evgihet, men två dar utan riktig mat i alla fall) och värdelös sömn. Jag orkade 43 stycken. Var väl ok. Jag har legat runt 35-40 oavsett om jag varit vältränad eller ej. Nu väger jag ju mycket mer, men vikten är mest muskler, så det tar väl ut varann ungefär.

Idag började jag på vecka tre som de föreslog och den högra kolumnen. Första dan var ok iaf och när jag maxade på sista setet tog jag 33 utan att ta ut mig allt för mycket. Jag ska ge det en ärlig chans bara för att det skulle vara kul och se om jag pallar. Tror nog jag kommer fastna iaf två veckor på vecka fyras program. Sen är jag tveksam till om jag kommer klara mycket mer än 60 totalt efteråt. Det är ju tänkt att det ska gå att köra på sex veckor, fast det är nog lite väl optimistiskt.

Får se om jag kan lyckas motivera mig själv. Det brukar vara där det skiter sig. Nu har jag åtminstone skrivit här, så nu får jag se till att följa upp. Vore ändå rätt grymt att palla hundra armhävningar — nån gång i livet.

Låt mig va!

Varför känner jag mig angripen? Jag står inte och sparkar omotiverat på tunnelbanna. Inte spottar jag nämvärt heller — ens utomhus. Varför finner jag mig då i en försvarsposition så fort det handlar om grabbar som beter sig illa? Det är faktiskt inte jag. Lika lite som det är hon när någon brud får fnatt och beter sig illa på allmän plats. Ändå är det som att jag försvarar dem. Jag gillar ju inte heller deras beteende. Kanske inte stör mig så mycket heller, men för den sakens skulle gillar jag det inte. Visst skulle jag säga ifrån om det nu var så att det störde mig att ett gäng grabbar stod och mätte manlighet med varandra. I min värld är det inte fråga om manlighet. De är bara mesiga. Försöker hävda sig när de egentligen är små fluglortar.

På något sätt försöker jag leta efter förklaringar till varför de beter sig som de gör. Som att förklaringen på något sätt skulle ta ansvar och skuld ifrån dem. Så är det ju inte. De bär ansvar för sina egna handlingar även om de är i en grupp. Jag umgås inte med killar som beter sig så. Jag vill inte ha något med dem att göra. Ändå verkar det som att jag blir hopbuntad med dem. Det är väl det som sätter mig i försvarsposition. Knäppt, för jag bär inte större ansvar för deras handlingar än någon annan. Trots det känner jag att jag ska agera och vara någon slags kämpe som alltid säger ifrån. Alltid gör det rätta.

Jag vill ju bara vara. Bara vara ifred. Bara vara jag. Vara med vänner. Ibland vara löjligt grabbig och ibland löjligt löjlig, men ändå jag. Hur svårt kan det vara?

Låt mig va!

maybe we are the damaged ones…

see how my hands shake
i was raised on it like a drug

jag är inte förkyld

Antar att det inte skadar om jag tar och klappar mig för bröstet och säger hur bra jag är. Riktigt bra kan jag faktiskt vara ibland. Idag till exempel. Jag bestämde mig för att gå ner och träffa min kusin som hälsar på sina päron. De bor grannar med min morsa här på landet så inte särskilt ansträngande. Den ansträngande biten var att övervinna rädslan över hur dum jag skulle känna mig när jag skulle försöka förklara varför min röst är så konstig. Av mina två kusiner så är det denna som jag har haft mest kontakt med för vi är närmst åldersmässigt. Hon är bara tre år äldre och en som jag alltid sett upp till sen jag var liten.

”Är du förkyld?”, var vad hon undrade när jag kom dit. ”Nej, det är hormonerna”, svarade jag och sen var det bara att fortsätta. Nu är det iaf gjort. Eller lite av allt jag skulle gjort för länge sen. Min mamma har inte pratat med någon. Hon pratar med mig lite grann, men sen blir hon förbannad om vi pratar för länge — hur länge det är vet jag inte, det varierar. Eftersom alla jag inte känner tar mig för kille så kan det bli konstigt när alla här ”hemma” inte vet något och säger kvinnligt pronomen och mitt gamla namn. För att inte snacka om hur konstigt det känns för mig själv. Jag kan drabbas av någon form av kluven personlighetsstörning på kuppen.

Egentligen är det ju inte så att jag skäms eller mår dåligt över vad jag gör/gjort. Det är mer att jag dels inte vet hur jag ska ta upp det och dels tycker det verkar jobbigt för andra. Sen när det nu gått så lång tid känner jag mig mest dum och skyldig som inte sagt något tidigare. Som om jag vill påstå att jag inte har något förtroende för dessa personer. Så är det ju inte. Det är bara det att jag är här så pass sällan och under så kort tid att det inte alltid faller sig så att vi ses. Känns som lite för stort att droppa när man bara är ute och råkar springa på någon på stan. Alltså, det har ju hänt att jag sagt: ”jo, förresten har jag bytt namn”, och sen har jag langat fram näven och presenterat mig. Det funkar på folk i min egen ålder eller folk som jag vet vad de har för inställning. Det känns helt fel på vänner till min morsa — inte för att de skulle vara abnormt inskränkta eller så.

Ibland är jag i vart fall lite bra. Ibland har jag bara tur. Jag har en kusin som jobbat med ts-patienter i Linköping i några år. Hon har koll. Det är tur. Jag ser fortfarande upp till henne. Fler bra kusiner åt folket, tack.

oblivious

Omedveten närvaro. Tankeremsor flyger genom mig, flyger runt i mig, fyller mig samtidigt som tomheten skapar ett vakuum. Känns som att jag ska implodera vilken sekund som helst. Vill kräkas.

Jag har verkligen tappat lusten, viljan att försöka. Har gett upp. Kanske inte för alltid. Hoppas inte det, för i så fall kan jag lika gärna dö nu. Varför gå runt och lida liksom? Bara onödigt. Känner just nu att jag inte har någon anledning att gå och lägga mig. Det händer inget imorgon, inget i övermorgon, eller nästa, eller nästa dag. Det finns egentligen ingen anledning att äta. Jag har ändå inte råd och jag är redan fet. Så varför? Det gör inget om jag mår sämre får mer ångest. Har redan tillräckligt så att det hämmar mig från att leva mitt liv.

Ok. Jag fattar att allt detta låter irrationellt och knäppt på alla vis. Jag kan fortfarande kliva ut ur mig själv och se hur fucked up det är. Tyvärr hjälper inte det. Det är känslor som jag inte lärt mig styra över. Tanken är att jag ska vara medvetet närvarande. Tanken är att jag ska validera mina känslor (först måste jag veta vad jag känner, sen validera). Jag orkar inte. Jag har mer eller mindre hela hösten varit så omedvetet närvarande som är möjligt. Jag fokuserar på saker som tar bort mig från verkligheten, som tar bort mig från världen. Har börjat läsa böcker igen. Läser för att slippa vara här. Jag kan koncentrera mig och vara där istället.

GAAAAAH

Vill bara skrika lite. Fan ta all jävla skit!

konspiration mot att skapa riktiga män

Hade en idé. Trollhares inlägg ”Diagnos: Frisk” ledde till en diskution som inte riktigt ryms i kommentarsfältet. Nämligen den om ts (transsexuella) och underlivsoperationer. Det finns inga krav på att ts, varken MtF eller FtM ska göra något åt sina könsorgan. Det märkliga är att det inom gruppen av ts finns några som verkar ta illa upp eller på något sätt motsätter sig dem som undanber sig att korrigera just sina könsorgan. En kan ju tycka att de som tillhör denna minoritet kunde vara öppna och tillåtande individer och att de skulle ha förståelse för folk i samma båt så att säga. Så är det inte. Det finns dem som tycker sig stå över och som också gärna kallar sig ”genuina” ts.

Jag har själv inte gjort någon undersökning på området, så allt jag skriver är skvaller, hörsägen, ordbajs eller vad ni nu vill kalla det. Vad jag tycker mig kunna skönja är dock att MtF oftare ser ut att ha den här smalare synen på ts och vad som bör vara ”rätt” behandlingsväg. När jag började umgås med andra ts-killar så var jag rädd att de skulle vara stereotypa. Ingen fara, jag möttes av personer som är mer eller mindre queera. Hittills har jag inte stött på några som uttryckt sig som trollhare skriver. Däremot har jag hört det många gånger från flera olika håll.

Vad som är än mer förundrande är varför operationsmetoderna för oss ts-killar är så pass dåliga. Visst, det är svårt. Men jag tror inte det största problemet ligger i svårighetsgraden. Jag tror fortfarande det är omvänd sexism även här. Vi har växt upp som tjejer och vi behandlas som tjejer. I journalerna hos utredarna står vi omskrivna som ”hon”, åtminstone tills att vi fått våra diagnoser. Jag tror också att vi på något sätt utgör ett hot mot manligheten på det sättet att om vi kan ”bli” män (vi har ju varit det hela tiden, men med fel kropp och utan att andra förstår det, ibland knappt vi själva), så kan vem som helst ”bli” man. Kan vem som helst vara man så är det inte heligt längre. Varför det finns ett visst motstånd i att utveckla bättre metoder.

Jag kanske är en paranoid konspirationsidiot, men jag tror ändå att det ligger något i det. De vill helt enkelt inte det ska bli ”för bra”. Vi ska för alltid vara andra klassens medborgare. De vill ju inte ens ge oss proteser som vi kan använda. Eller jo, klart de går att använda — som utfyllnad i kallingarna.

Ja, nu låter jag bitter. Jag som inte ens har brytt mig om ifall jag har kuk eller ej. Det är ändå inte det som definierar mig som person. Det jag blir förbannad på är att det känns som att MtF’s fortfarande är prioriterade och får mer. Jag är inte avundsjuk på någon ts-tjej och vill inte att de ska få sämre vård. Jag vill bara att vi ska få det bättre. Mer jämlikt.

några hus

Gick en runda med hundarna för någon dag sen. Min morsa har hittat ett hus hon kan köpa. Det gröna med skylten Fregattgatan på. Perfekt skick. Tyvärr kommer det nog inte gå under miljonen ändå för området är så pass attraktivt.

saknad

Jag har försökt att inte tänka så mycket på alla som har försvunnit ur mitt liv denna sommar och höst. Det har ju ”bara” varit några hästar. De åkte iväg till sina ägare en efter en och de flesta har jag nog också blivit uppdaterad om vart de är och vilka deras nya ägare är. Jag har sett några bilder. Hört att allt är bra. Jag tvivlar inte på det heller, men jag saknar dem. Alla har sina egna personligheter och sätt. Några ”klickar” man med direkt och några är ”pain in the ass” mer eller mindre, fast med charm liksom.

Största skillnaden mot människor är väl just att de inte kan tänka som vi. De kan bara göra och reagera på ett relativt förutbestämt sätt. Variationerna är inte så stora och om de får vara i en miljö som fungerar för dem och tillgodoser deras behov så blir de rätt enkla att ha och göra med. Det enda vi behöver göra mot dem är att använda vår grova tolkning av deras kommunikationsmetoder. De försöker förstå och göra det vi vill så långt de kan.

Jag saknar inte bara individerna. Känslan när man har tagit in dem på kvällen och de står och mumsar på sina strån. Lampan är släckt och månen lyser upp hela gården. Klockan är nio halv tio och det är så ljust att man kan ta jycken på en skogsprommenad. Tystnaden. Friheten. Det är underbart.

Om jag någon gång får chansen att ta en häst och dra ut i vildmarken då vet jag inte om jag kommer tillbaka. Jag skulle kunna bara vandra omkring. Jaga och äta vad jag får tag på. Det är en dröm att få göra det under en period åtminstonne.

Sen kommer jag ofta på det att jag är så himla social av mig. Gillar inte att vara själv särskilt länge. Gillar inte att inte prata med andra människor. Tänker att jag vill ha någon med mig. Tror att det kan vara svårt att ha någon med sig på ett sånt äventyr. Man måste verkligen kunna stå ut med varandra i alla lägen då. Sen är det alltid en nackdel att hänga upp saker på andra. Jag ska fanimej göra detta själv. Någon gång ska det bli gjort.

Hobo, min första ponny (inte min, men ändå alltid min)

aktivitet eller ide

Nu är det fan dax för ide. Jag är bara trött och slö hela dagarna. Som att jag aldrig riktigt vaknar. Huvudvärk för jämnan. Antingen får det hända nåt eller går jag helt enkelt i ide.

I lördags tog jag bussen till ishallen för att testa mina nya skrillor. Då skulle det givetvis vara konsert i ishallen på kvällen och åkningen var inställd. Jag gick tillbaka till hållplatsen. Där tvärs över gatan var det några som trotsat rusket och var ute på konstgräset och spelade amerikansk fotboll. Spelade kanske är att ta i, men de tränade i alla fall. Jag vart ju genast sugen på att springa över gatan och fråga om jag fick vara med. Sen tänkte jag att det får jag nog inte, eller de skulle åtminstone tycka jag var märklig. Det hade ju varit rätt antaget visserligen.

Nu kom jag på att jag kunde kolla upp det där. Gick in på klubbens hemsida och läser ”Är du intresserad av att börja träna med oss är du/ni varmt välkommen!”. Jamen dåså. Jag har frågat i deras gästbok om det är ok att bara komma och träna lite på skoj. Skulle vara hur kul som helst. Tror jag…

Jag gav inte upp ishallen trots motgångarna. Igår cyklade jag ut, åkte skridskor i ungefär två timmar och cyklade hem. Ont i fötterna. Konstigt nog ingen träningsvärk. Jag vill träna, men det är så trist att röra på sig bara för att inte bli helt försoffad. Jag vill göra saker, helst tillsammans med andra så jag liksom blir peppad. Har ju tänkt mig en mage med lite rutor på. Inte som nu. En hårig gubbmage.

bättre begagnad livsplan köpes

Jag är öppen för förslag. Känner att jag sitter fast. Om det är något som verkligen skrämmer mig så är det just att fastna. Inte i en björnsax utan i livet. Att inte ha någon idé om hur jag ska ta mig vidare. Visst, ”leva i nuet” och sånt bullshit är ju fint, men jag vill ha högre mål i mitt liv än att överleva dagen. Kanske ett lyxproblem.

Det finns såklart en massa saker jag skulle vilja göra, men hur jag än vänder och vrider så kommer det en massa saker ivägen. Oftast pengabrist. Då tänker jag att ett jobb skulle lösa det problemet, men då uppstår genast nästa problem. Hur i helvete fixar jag ett jobb som jag dessutom klarar av att jobba med utan att få ångest eller något annat nytt problem av.

Fan vad jag är pessimistisk… Hur ändrar jag på det? Jag är fast. FUCK.

bostadslös ej lika med hemlös

Jag har nog sällan haft så många hem som nu. Vore dock trevligt med ett eget hem. Ett hem där mina saker bor. Dit jag kan gå och vara bara jag. Mina djur får vara där också såklart. Jag har inga problem att hitta bostad. Det jag har problem med är ett jämnt pengaflöde som klirrar ner i min kassa. Försäkringskassan och A-kassan verkar vara ärkefiender. Det är inte meningen att man ska vara både sjuk och arbetslös. Fan ta den som sen ska försöka sig på att vara frisk igen och söka jobb. Då får man ännu mindre pengar. Sen tycker alla att man är knäpp som inte bor någonstans.

A-kassan vill inte ens betala ut pengar om man inte har en adress. Arbetsförmedlingen blir tokiga på att mina hem ligger drygt 50 mil ifrån varandra och att jag ibland pendlar. Men vad ska jag göra? Mina katter bor i det Södra hemmet. Jag själv pallar inte vara där utan vänner (ok, det finns folk jag känner där också, men inte lika nära vänner). Här i stan görs dessutom alla läkarbesök. Nu har jag varit uppe i två veckor. Kommer tillbaka nästa gång det är dax att gå till doktorn. Plastikkirurgen har kallat mig den 17 december på återbesök så då tänker jag vara här.

Det bästa med denna röran är att jag har så många människor runt mig som bryr sig och vill hjälpa till. Samtidigt är det så jobbigt. Jag känner mig osjälvständig och gillar inte att utnyttja folk. Jag vill kunna betala för mig. Göra rätt (ja, jag vet att jag ska sluta tänka i banor som rätt och fel) för mig liksom. Samtidigt går inte det när jag inte har någon inkomst över huvud taget. Om jag inte haft alla dessa vänner (jag har inte ens utnyttjat alla de som finns i min närhet än) skulle jag nu vara hemlös. Det är jag inte. Jag är bara splittrad. Mellan tacksamhet och en känsla av att behöva betala tillbaka. Allt handlar ju inte om pengar heller. Det kan ju bara vara så att jag sedan ställer upp på någon annan som behöver min hjälp. Men jag vill gärna betala tillbaka med ränta eftersom jag är rädd för att utnyttja någon.

kiumbe @ RR

Jupp. Så var det. Lilla varelsen gick till Rättsliga Rådet och fick sin dom. Det var den 11/11. Jag är bara seg på att uppdatera mig.

Om någon som vandrat hit inte är insatt så kommer här en förklaring. Alltså Rättsliga Rådet tar beslut om vuxna människors rätt att få ändra sitt juridiska kön — bland annat. I mitt fall var det det som var aktuellt. Efter en massa utredande, som i mina ögon egentligen inte är något utredande utan mest godtycklighet, obskyra tester och en stor nypa intryck på en konservativ och könsstereotyp person, så ska det slutgiltiga beslutet tas av Socialstryrelsens Rättsliga Råd. Vad nu de vet. De får en knippe handlingar från ens utredningsteam som de läser. Sen blir vi (som vill få nya juridiska kön) kallade till ett möte där vi välkomnas att deltaga. Tack, men det var visst inget frivilligt deltagande.

Jag träffade först läkaren som grundat den nya mottagningen i Västra Götaland. Han frågade lite och bläddrade i sina dokument. Sedan fick jag komma in till rådet. Där var en ordförande och en sekreterare och fem övriga plus läkaren jag nyss talat med. Totalt 8 personer varav 6 gubbar (om nu det skulle vara av intresse). De glodde allvarligt och med myndiga ögon på mig och bad mig slå mig ner. Mitt emot ordföranden skulle jag sitta så alla kunde se mig bra, för det var det personliga mötet som var så viktigt. Dammit, jag skulle haft klänning…

Totalt hade de tre frågor och sedan fick jag gå ut medan de disskuterade. Någon minut senare fick jag komma in och få veta att jag passerat deras dömande blickar. Inte särskilt oväntat eller förvånande eftersom alla i princip kommer att klara av det. Nu har jag allstå tillstånd att ändra mina genitalier om jag så skulle önska. Dessutom så har jag rätt till ett nytt personnummer så fort jag blivit steriliserad.

Som läget är kan jag strunta i att kastrera mig och bara vara steril. Det kan vara på tiden att kolla lite mer vad som händer med det nya lagförslaget. Då gäller det nämligen att vara kastrerad, men å andra sidan får vi spara könsceller. Har nog skrivit om det tidigare. Ska möjligen spara en äggstock.

Det som jag ivrigt väntar på är personnummer och annan bokstav i passet. Det hade räckt om det var könsneutralt. I nuläget så tror jag att jag jag skulle få problem i vissa länder om jag visade ett pass som det står ”female” i. Dessutom går mitt pass ut nu i december tror jag. Perfekt att vänta lite och få ett som stämmer i stället.